Dag 160, Sverige - ..160 dagar senare..

Hallå där.

Har väl ingen annan att skylla än mig själv för den rent utsagt usla uppdateringen.

Idag skriver jag det sista inlägget här på bloggen, någonting som känns jävligt trist, men samtidigt ganska rätt.

För 160 dagar sedan så höll jag på att hoppa in i bilen för att bege mig mot Arlanda Flygplats, då med en ryggsäck som kändes sjukt konstig mot ryggen.
För 140 dagar sedan satt jag med ett gäng gamla vänner i ett stekhett Thailand och drack för fulla muggar.. eller ja.. drack för fulla Buckets..
För 100 dagar sedan stod jag utanför det sjukt berömda operahuset i Sydney och blickade ut över Oz's stolthet.
För 95 dagar sedan så var platsen Nya Zealands nordö, där hösten precis börjat visa sig.
Sen kom USA.. och det blev San Francisco, Santa Barbara, Los Angeles, San Diego, Las Vegas, Grand Canyon, Salt Lake City, Seattle, Denver, Saint Louis, Memphis, Birmingham, Atlanta, Orlando, Tampa, Miami, Key West, Fort Lauderdale, Daytona Beach, Jacksonville, Washington D.C och sist men absolut inte minst - The Big Apple.
För 4 dagar sedan så stod jag återigen på Arlanda flygplats och stirrade apatiskt på att rullbandet skulle dra igång, och efter ett tag så låg den där - min ryggsäck -, som nu kändes otroligt mycket skönare och lättare än den gjorde dag 1.

Ni som väntar er någon slags summering av hela resan i ett inlägg får gå ifrån datorn efter det här inlägget och vara besvikna, för att det kommer inte att komma någon sådan.
"Nähe..?.. Varför det då?"
- Jo. För att det går inte att summera. Helt omöjligt.
Jag har själv knappt fattat att jag är i Sverige. Folk pratar Svenska med mig - Jag blir förvånad och svarar på Engelska. Jag känner mig som en missanpassad Victoria Silvstedt i vissa sammanhang. Om några månader eller år så kanske jag kan summera vad de här 160 dagarna har bjudit på. Men det här kommer inte att bli baksidan av någon bok.

På 160 dagar har jag förmodligen besökt fler platser än de flesta gör under en livstid. Och visst är det häftigt. Jag kan säga till folk att jag har varit bland uteliggarna i Bangkok, bland surfarna på Manly Beach, bland neonljusen i Las Vegas.. Och visst är det häftigt?
Men.
Det är ingen tävling. Man vinner inte för att man har varit på fler platser. Vad det egentligen handlar om, tror jag, är att man har haft genuint roligt och upplevt saker som man kommer att minnas. Sen om det är i Nyköping eller New York har egentligen ingen större betydelse, det kryddar bara till upplevelserna lite.
En businessman som rest jorden runt relaterar säkert till Bangkok som ett jävla konstigt ställe där man inte kan gå säker på gatorna. När jag hör "Bangkok" så tänker jag på den där natten då vi kom tillbaka till Bangkok och sov utomhus vid ett café, och det är med ett leende jag tänker tillbaka på det. Jag tror inte att affärsmannen ler.

Jag tror att det är nyttigt att resa runt och se sig om här i världen. Man får referenspunkter och ett annat perspektiv på saker och ting. Att komma hem till Sverige fick mig, och får mig fortfarande, - att skratta till ibland. Saker och ting är annorlunda här - Vissa saker som jag har sett som självklara hela mitt liv känns numera som Bonusar.. eller idioti..

Jag har träffat otroligt mycket nytt folk och det känns trist att man förmodligen aldrig kommer att träffa många av dem igen. Samtidigt som den tanken slår mig så säger en annan del av hjärnan emot och menar att jag inte hade träffat några av dem om jag suttit hemma i Sverige - vilket självklart är sant. Många andra kommer jag förhoppningsvis att se mycket mer av i framtiden.

Hursomhelst..
Nu är den här tiden förbi, och vilken tid det har varit!
Det har blivit ungefär 2,800 mil i bil, buss och båt. 55 timmar spenderade på flygplan och en förskräcklig massa tid i väntan på alla dessa olika färdmedel.
Tre kontinenter, fyra länder och 24 delstater.
Och en Pontus som har haft genuint roligt.

Nu ska jag tillbringa resten av sommaren här i landet där vi egentligen inte behöver låsa varken bildörrarna eller husdörrarna, det kommer att bli skönt att återförenas med alla vänner och bekanta igen.

Jag vill också ge ett stort tack till alla de besökare som lyckats knappa in adressen hit inte mindre än 19,538 gånger och hoppas att ni har tyckt om bloggen, som idag läggs på hyllan.

Tack för den här tiden!

Dag 152, New York, NY - Milda Matilda!

Vart ska jag börja?

Jag tror faktiskt att det är första gången jag skriver ett inlägg och har absolut ingen aning om vad jag ska börja respektive sluta med, så jag får helt enkelt summera de gånga dygnens innehåll med hjälp av lite gammal klassisk improvisation.

Första dagen lyckades jag klara av den större delen av sträckan mellan Atlanta och New York och checkade sent in på ett Motel i utkanten av Washington, DC. Det tog ett tag att somna eftersom att grannarna skrek på varandra och mannen i sällskapet verkade inte speciellt trevlig mot sitt kvinnliga sällskap.

Efter att omedvetandes slagit av alarmet dagen efter så vaknade jag kring klockan 10 och satt i bilen klockan 10.15 på väg mot Capitol Hill i Washington.

När jag kom till Washington så hände det självklara – GPSen lade av. På någon jävla vänster så hittade jag till Turistområdena och körde ner bilen i parkeringsgaraget som borde få någon slags utmärkelse för högsta pris. 20 dollar/40 min. Som hittat.

Jag började promenera mot vart jag trodde att vita huset låg och kom mycket riktigt efter 5 minuter fram till det hus där världens mäktigaste man sover om nätterna. Jag fotade som en galning och tyckte att det var lite utmärkande att samtliga vakter kring vita huset var så pass stora och grova att de utan tvekan har inkluderat ryssfemmor i samtliga av dagens måltider. Efter ett tag så gick jag till andra sidan av Vita huset och märkte då att polisen och Secret Service hade spärrat av ett enormt område. Varför hade jag ingen aning om, men jag anade att det var något i görningen, så jag satte mig snällt i den 32-gradiga värmen och väntade in händelsen.

Efter 10 minuter hörde jag något från Öst. Efter ytterligare 5 minuter så såg jag inte mindre än tre stycken Helikoptrar komma inflygande i kurs mot vita huset. Jag spetsade öronen något och hörde att det sades något på polisradion.. ”..Marine One entering the White House”… -”Marine One…” – tänkte jag, och refererade direkt till någon kass actionfilm och kom ihåg att det var Presidentens Helikopter.. Amerikas fyrtiofjärde President anlände till Vita huset.. Jag kunde definitivt se att det var någon som satt i fönstret på Marine One och vinkade ut mot mig och de drygt 5-600 andra människor som samlats för att se Presidenten anlända till Vita Huset. Det var här Gåshuden framträdde.

Eftersom att jag nu stod på baksidan av vita huset och egentligen ville stå på andra sidan för att få en bra bild av Vita huset och Helikoptern tillsammans så började jag springa mot andra sidan. Efter att – svettig som aldrig förr – kommit fram till framsidan av komplexet så började Helikoptern surra igen och drog iväg i samma riktning som den kommit. Jag fick bilden.

Efter en tids reflekterande över vad som egentligen hade hänt så kunde jag komma överens med mig själv att jag drabbats av ett fall av ”starstruckness”.. Jag satte mig återigen i bilen och började brumma iväg mot New York City. The Big Apple.

Efter ett par timmars bilåkande i den sjukt irriterande trafiken så såg jag Manhattans skyline i solnedgången. Jag vet inte varför, men jag skrek för mig själv i bilen ”LA MANZANA GRANDE!” – på den mest inkorrekta Spanska jag kunde få ur mig.

Efter någon timme i New Yorks sjuka jävla trafik så kom jag fram till Novotel på 52nd & Broadway. Jag letade reda på ett parkeringsgarage och det slutade även här med en dyr historia.

När jag checkat in och installerat mig i rummet här på 17onde våningen så ringde jag till Pappa & Kristina och berättade att jag kommit fram. Självfallet så låg båda två helt utslagna på deras Hotellrum och skyllde detta nonsens på Jetlag.. Men efter ett uppmuntrande samtal från mig så kom Pappa upp till mitt rum och hälsade mig välkommen med en blixt i ansiktet av kameran. Återigen en konstig känsla att träffa en familjemedlem.

Vi satt på Hotellrummet och pratade en bra stund för att sedan ta en liten promenad i New York-kvällen. När Pappa började känna av tidsskillanden så gick han på stappliga ben tillbaka till sitt rum och föll i sömn. Klockan 06.30 ringer telefonen på mitt rum och mitt trötta och överkänsliga öra drabbas av en alldeles för hög decibel i form av en pigg röst. Det var bara att ställa sig i duschen och inhalera en liter ammoniak i gasform och påbörja den första dagen i N.Y.C.

Vi tog en snabb frukost på Starbucks och började sedan promenera ned förbi Times Square och mot Empire State Building.

Jag och Pappa lämnade den svindeldrabbade Kristina nere på bottenplanet för att ta oss upp i New Yorks numera högsta byggnad. Väl uppe så möttes vi av en utav de mest magnifika utsikter jag någonsin sett. Solen hade precis börjat resa sig över Manhattan och sikten var relativt bra. Otroligt.

Väl nere på marken igen så började vi promenera. Efter ett tag kom vi på att Manhattan är stort, så vi valde att ta en taxi till Ground Zero i Finansdistriktet för att där ta Lunch. Efter Lunchen så satte vi oss återigen i en utav de oräkneliga gula taxibilarna och begav oss tillbaka till Times Square och Hotellet.

För ett tag sedan så fick jag reda på att Matilda skulle spendera en dryg vecka i New York med sin familj för att – precis som jag – fira en förälders 50-årsdag. Vi bytte nummer och när jag kom tillbaka upp till hotellrummet så blinkade telefonen och berättade för mig att jag hade nya meddelanden. Det var en rastlös Matilda som ringde och försökte berätta för mig vilket nummer jag skulle ringa när jag hörde meddelandet, det skulle kunna ha gått bättre.. Efter det tredje meddelandet så satt jag skrattandes på hotellrummet och lyssnade till ett utav de 6 nummer som jag bads ringa..

När jag ringt upp Matilda på det nummer jag redan hade i min telefonbok så kom vi överens om att vi skulle mötas på mitt hotell för att sedan hitta på något. En dryg timme senare trädde det – för mig – tredje igenkännbara ansiktet in på Hotellet. Skitkul!

Matilda åkte med mig till JFK Airport och lämnade av hyrbilen.. Ja, alltså efter vi suttit i trafiken i ett par timmar. Det var riktigt kul att sitta och snacka med den gamle kamraten och vi fick en hel del saker utredda.. till exempel att Matilda för en summa av 5 miljoner Svenska Kronor skulle medverka i en session av ”Golden Showers”, och då vara själva.. mottagaren.. Själv berättade jag sanningsenligt att jag skulle medverka för drygt en halv miljon.. Jag antar att det gör mig till nån slags sell-out, vilket jag fullständigt skiter i.

Ikväll så skulle vi fira Pappas 50-årsdag och gjorde också detta på en mycket fin Italiensk restaurang ett par kvarter ifrån hotellet. Det var riktigt lyckat och dagen har överlag varit mycket, mycket lyckad. Imorgon väntar Chinatown, SoHo och The Village.

Jag skulle kunna ösa ur mig adjektiv, men det gör i alla fall inte ont, här i N.Y.C.

Dag 150, Washington, DC - Brief.

Hallå där hemma!

Nu sitter jag här, ensam i ett motellrum i Washington DC och skriver det här inlägget..
Är jaq ledsen för det? inte speciellt..

Igår åkte Jocke hem från Atlanta och jag började min färd mot Washington DC.
Att Jocke kom över har varit sjukt kul, vi har gjort en jävla massa saker och roat oss på alla möjliga vis. Lite synd att han inte kunde följa med till Washington och New York, menmen.
It's a Bromance!

Nåja.
Jag började köra runt tretiden då jag också släppte av Jocke vid Atlanta international. Det är drygt 150 mil mellan Atlanta och New York och jag ville köra så mycket av den sträckan som möjligt dag 1. Jag kom faktiskt 105 mil! Måste erkänna att jag var lite trött på slutet, och det var rätt skönt att checka in på Motellet, trots att idioten i receptionen inte verkade förstå någonting om någonting.. En i mängden av stjärnskott inom Hotell & Restaurang.

Nu ska jag pallra mig till bilen och åka till vita huset.. hur ballt det kommer att bli får ni se på bilderna senare.

Dag 145, Jacksonville, FL - Mission Abort.

Som ni som läst föregående inlägg kanske förstått så skulle vi egentligen spendera dagen kring John F. Kennedy Space Center och Cape Canaveral för att se uppskjutet av rymdfärjan.

Så blev inte fallet.

Idag på förmiddagen så avslöjades det via Twitter att uppskjutet inställs på grund av att uppskjutningsplattformen blivit träffad inte mindre än 11 gånger av blixten dagen innan.

Surt.

Den positiva sidan av det hela var att uppskjutet bara flyttades fram 24 timmar. Vi bestämde oss för att inte stanna i Daytona och istället bege oss en bit norrut, till Jacksonville, för att här invänta beskedet om uppskjutet kommer att ske imorgon, söndag.

När vi först satte oss i bilen efter att ha klämt en frukost på det gudomliga Quiznos Sub, så ställde vi in GPSen på Hotellet som Jocke tidigare bokat.

Men tro fan att den lösaktiga kvinnan som bor i GPSen inte ville hitta adressen. Inte ens de mest desperata försök att lokalisera Hotellet fungerade.

Efter att ha surfat lite bisarrt dyr 3G så lyckades vi lokalisera hotellet, som för övrigt är sjukt fräscht.

Vi har haft en massa tur med hotellrum på sista tiden, och det finns faktiskt bara en person att tacka för det.. Madeleine Ingevald!

...Och hotwire.com.. men utan Madde så hade vi förmodligen legat i nåt risigt motellrum istället för att ligga i varsin tjockis-amerikansk säng och titta på Discovery i HD.

Här kommer en liten konversation som jag nyss hade med min bror..

J.L - "Jävla _ _ _ _ _, helvetes jävla _ _ _ _ _!"

P.L - "Vad är det nu då?!"

J.L - "_ _ _ _ _!! _ _ _ _ _ _ _ _ _!"

P.L- " Vad?"

J.L- "Aerosmith har konsert i Atlanta den 15onde!" (samma dag Jocke åker hem)

P.L -"Nääe?!"

J.L- "_ _ _ _! _ _ _ _!

Haha.. Nu tycker jag lite synd om min bror, som hade gjort det mesta för att få skaka Steven Tylers hand.. eller genitalier..

Nu hoppas jag att alla håller sina fingrar för att vädret imorgon kommer att bli bra, för i sådana fall kommer vi att få uppleva en uppskjutning av en bemannad rymdfärja..

Dag 144, Daytona Beach, FL -

Här kommer en liten update om vad som har hänt här borta i väst under de senaste dagarna.

Efter att ha spenderat tre nätter i Miami så checkade vi ut från hotellet och lämnade motvilligt tillbaka Corvetten på Miami International Airport. Vi började åka norrut mot Orlando men gjorde ganska snabbt en avstickare västerut och hamnade i Everglades National Park ungefär i höjd med Fort Lauderdale och West Palm Beach. Lite kuriosa om West Palm Beach är att det finns villor där värda runt 100 miljoner... Dollar.. Lite skumt eftersom att det inte fanns några direkt "stängda" områden, som det finns i L.A. Uppenbarligen så bor det nån svinrik ryss där, som köpt sin förmodade sommarkåk av Donald Trump.

Hursomhelst. Väl inne i Everglades så hittade vi det vi sökte efter - Airboat Tours! Om jag inte missminner mig helt så heter det svävare på Svenska.. Eller träskbåt? Ni vet, de där med den stora propellern baktill.
Vi hoppade på båten och drog rakt ut i träskmarken. Efter ett tag så hördes en röst ur högtalarna på båten; "And on your left hand side you'll see the American Alligator", och mycket riktigt, på vänster sida låg en liten Krokodil och såg dum och farlig ut.
Efter den ruskigt häftiga turen så åkte vi tillbaka till fastlandet och kollade på "Alligator Wrestling", med andra ord en kille som står mitt bland massa krokodiler och jävlas med dem och stoppar huvudet i munnen på dem och andra saker som självmordsbenägna människor sysslar med.

Vi drog vidare upp till Orlando och spenderade natten mitt bland alla nöjesfält på International Drive.
Igår, Torsdag, så tog vi beslutet att åka till John F. Kennedy Space Center för att kolla lite rymdfärjor och andra coola Nasa-saker. Det slutade med att vi fick reda på att de ska skicka iväg en rymdfärja från Cape Canaveral den 11e Juli, vilket är imorgon! Självklart blev vi sjukt taggade på att kolla in uppskjutet och bestämde oss därför för att hålla oss i krokarna över helgen och eventuellt se uppskjutet (om vädret tillåter) på Lördag kväll, det skulle vara en sjukt häftig upplevelse.

Imorse åkte vi hit, till Daytona Beach, från Orlando. En resa som tar cirka en timme. När vi kom hit så åkte vi direkt till stranden.. eller på stranden.. Det är nämligen så att sanden här på Daytona Beach är så pass bra packad att man faktiskt kan köra bil på den, en ganska sjuk känsla faktiskt. Man åker liksom bil bland alla solstolar och utlagda handdukar.

Ikväll så åkte vi till den lokala biografen och såg premiären av Brüno, Sascha Baron Cohens nya film. Jag är fortfarande konfunderad över det faktum att den människan fortfarande lever efter alla skumma sjuka saker han har gjort. Om man tyckte att Borat var sjuk så är det ingenting emot Brüno. Sen om själva filmen är lika bra som föregångaren går att diskutera, men sjukt är den i alla fall. En ganska rolig sak var att en Svensk kille är med i filmen, och har en ganska stor roll.

Nu står snart trippmätaren på 16,000 kilomter och man känner att man kanske inte kommer att sakna de extrema avstånden när man kommer till Sverige. En sak som jag har märkt är att Amerikanerna älskar sina bilar och allt vad det nu heter. De minsta bilarna i det här landet är betraktade som "mellanstora bilar" hemma i Sverige. Ibland verkar det som om att Amerikanerna verkligen bor i sina bilar (vissa kanske till och med gör det). Allt ifrån Bankomat Drive-thru's till Apotek drive thru's till valet parking finns tillgängligt överallt. Det kanske inte är det mest hälsosamma sättet att uppfostra ett folk, och det syns mer än väl på de flesta Amerikaners midjemått. Jag skojar inte, vissa är så pass feta så att de knappt kommer ned i sätena på deras Chevrolet Suburban. Det är alltså, gott folk, ingen myt att Amerikaner är feta.

Dag 140, South Beach, Miami, FL - The Keys.

Godkväll!

Den här dagen kom att bli en lång dag.
Vi började med att gå upp runt halv nio för att ta oss till Miami International Airport och hämta en lite häftigare bil än den vi för tillfället åker runt i.
Jocke hade bokat en bil i förväg och det tog inte speciellt lång tid att få ut det gulsvarta fordonet.
En V8a på över 6 liter och 436 hästar imponerar nog de flesta bilentusiaster.
Chevrolet Corvette ZHZ.

Vi åkte tillbaka till Miami Beach och parkerade Chargern och ställde in GPSen på Key West.
Vi tog senare av taket på Corvetten och lät solen skapa en så kallad Bondbränna på våra armar. Jocke körde först och provade att gasa på lite, det var ett helt sjukt drag i bilen. Efter ett tag fick jag köra. Himmel! 0-100 går på dryga 4 sekunder och motorn sjöng som en Steven Tyler efter en flaska J.D.

Vi cruisade på de ibland sjukt idylliska broarna som knyter samman bältet av öar med fastlandet. Solen blev kanske lite för stark och vi stannade till efter ett par mil och drog på taket igen.

När vi efter 4 timmar i bilen nått Key West så tog Jocke beslutet att vi skulle äta på Hard Rock Café, vilket blev en hit!

Efter att ha åkt runt i lilla partystället Key West ett tag så började vi åka tillbaka mot fastlandet.
Det bästa var att stanna vid rödlysena. Ljuvliga muller!

För att beskriva sången i Corvetten kan jag berätta att jag glömde att dra upp rutorna när vi parkerat bilen nu ikväll. När jag inte riktigt fattade hur det nyckellösa systemet fungerade med tändning så tryckte jag istället på knappen för att starta bilen. Då gick larmet på bilen brevid. Ljudsensorer..

Här kommer ett par bilder!

Dag 139, South Beach, Miami - Bildupdate.

Morsning!
Som utlovat i förra inlägget så kommer ett par bilder från de senaste dagarna! Enjoy!