Hallå där.
Har väl ingen annan att skylla än mig själv för den rent utsagt usla uppdateringen.
Idag skriver jag det sista inlägget här på bloggen, någonting som känns jävligt trist, men samtidigt ganska rätt.
För 160 dagar sedan så höll jag på att hoppa in i bilen för att bege mig mot Arlanda Flygplats, då med en ryggsäck som kändes sjukt konstig mot ryggen.
För 140 dagar sedan satt jag med ett gäng gamla vänner i ett stekhett Thailand och drack för fulla muggar.. eller ja.. drack för fulla Buckets..
För 100 dagar sedan stod jag utanför det sjukt berömda operahuset i Sydney och blickade ut över Oz's stolthet.
För 95 dagar sedan så var platsen Nya Zealands nordö, där hösten precis börjat visa sig.
Sen kom USA.. och det blev San Francisco, Santa Barbara, Los Angeles, San Diego, Las Vegas, Grand Canyon, Salt Lake City, Seattle, Denver, Saint Louis, Memphis, Birmingham, Atlanta, Orlando, Tampa, Miami, Key West, Fort Lauderdale, Daytona Beach, Jacksonville, Washington D.C och sist men absolut inte minst - The Big Apple.
För 4 dagar sedan så stod jag återigen på Arlanda flygplats och stirrade apatiskt på att rullbandet skulle dra igång, och efter ett tag så låg den där - min ryggsäck -, som nu kändes otroligt mycket skönare och lättare än den gjorde dag 1.
Ni som väntar er någon slags summering av hela resan i ett inlägg får gå ifrån datorn efter det här inlägget och vara besvikna, för att det kommer inte att komma någon sådan.
"Nähe..?.. Varför det då?"
- Jo. För att det går inte att summera. Helt omöjligt.
Jag har själv knappt fattat att jag är i Sverige. Folk pratar Svenska med mig - Jag blir förvånad och svarar på Engelska. Jag känner mig som en missanpassad Victoria Silvstedt i vissa sammanhang. Om några månader eller år så kanske jag kan summera vad de här 160 dagarna har bjudit på. Men det här kommer inte att bli baksidan av någon bok.
På 160 dagar har jag förmodligen besökt fler platser än de flesta gör under en livstid. Och visst är det häftigt. Jag kan säga till folk att jag har varit bland uteliggarna i Bangkok, bland surfarna på Manly Beach, bland neonljusen i Las Vegas.. Och visst är det häftigt?
Men.
Det är ingen tävling. Man vinner inte för att man har varit på fler platser. Vad det egentligen handlar om, tror jag, är att man har haft genuint roligt och upplevt saker som man kommer att minnas. Sen om det är i Nyköping eller New York har egentligen ingen större betydelse, det kryddar bara till upplevelserna lite.
En businessman som rest jorden runt relaterar säkert till Bangkok som ett jävla konstigt ställe där man inte kan gå säker på gatorna. När jag hör "Bangkok" så tänker jag på den där natten då vi kom tillbaka till Bangkok och sov utomhus vid ett café, och det är med ett leende jag tänker tillbaka på det. Jag tror inte att affärsmannen ler.
Jag tror att det är nyttigt att resa runt och se sig om här i världen. Man får referenspunkter och ett annat perspektiv på saker och ting. Att komma hem till Sverige fick mig, och får mig fortfarande, - att skratta till ibland. Saker och ting är annorlunda här - Vissa saker som jag har sett som självklara hela mitt liv känns numera som Bonusar.. eller idioti..
Jag har träffat otroligt mycket nytt folk och det känns trist att man förmodligen aldrig kommer att träffa många av dem igen. Samtidigt som den tanken slår mig så säger en annan del av hjärnan emot och menar att jag inte hade träffat några av dem om jag suttit hemma i Sverige - vilket självklart är sant. Många andra kommer jag förhoppningsvis att se mycket mer av i framtiden.
Hursomhelst..
Nu är den här tiden förbi, och vilken tid det har varit!
Det har blivit ungefär 2,800 mil i bil, buss och båt. 55 timmar spenderade på flygplan och en förskräcklig massa tid i väntan på alla dessa olika färdmedel.
Tre kontinenter, fyra länder och 24 delstater.
Och en Pontus som har haft genuint roligt.
Nu ska jag tillbringa resten av sommaren här i landet där vi egentligen inte behöver låsa varken bildörrarna eller husdörrarna, det kommer att bli skönt att återförenas med alla vänner och bekanta igen.
Jag vill också ge ett stort tack till alla de besökare som lyckats knappa in adressen hit inte mindre än 19,538 gånger och hoppas att ni har tyckt om bloggen, som idag läggs på hyllan.
Tack för den här tiden!
söndag 26 juli 2009
fredag 17 juli 2009
Dag 152, New York, NY - Milda Matilda!
Jag tror faktiskt att det är första gången jag skriver ett inlägg och har absolut ingen aning om vad jag ska börja respektive sluta med, så jag får helt enkelt summera de gånga dygnens innehåll med hjälp av lite gammal klassisk improvisation.
Första dagen lyckades jag klara av den större delen av sträckan mellan Atlanta och New York och checkade sent in på ett Motel i utkanten av Washington, DC. Det tog ett tag att somna eftersom att grannarna skrek på varandra och mannen i sällskapet verkade inte speciellt trevlig mot sitt kvinnliga sällskap.
Efter att omedvetandes slagit av alarmet dagen efter så vaknade jag kring klockan 10 och satt i bilen klockan 10.15 på väg mot Capitol Hill i Washington.
När jag kom till Washington så hände det självklara – GPSen lade av. På någon jävla vänster så hittade jag till Turistområdena och körde ner bilen i parkeringsgaraget som borde få någon slags utmärkelse för högsta pris. 20 dollar/40 min. Som hittat.
Jag började promenera mot vart jag trodde att vita huset låg och kom mycket riktigt efter 5 minuter fram till det hus där världens mäktigaste man sover om nätterna. Jag fotade som en galning och tyckte att det var lite utmärkande att samtliga vakter kring vita huset var så pass stora och grova att de utan tvekan har inkluderat ryssfemmor i samtliga av dagens måltider. Efter ett tag så gick jag till andra sidan av Vita huset och märkte då att polisen och Secret Service hade spärrat av ett enormt område. Varför hade jag ingen aning om, men jag anade att det var något i görningen, så jag satte mig snällt i den 32-gradiga värmen och väntade in händelsen.
Efter 10 minuter hörde jag något från Öst. Efter ytterligare 5 minuter så såg jag inte mindre än tre stycken Helikoptrar komma inflygande i kurs mot vita huset. Jag spetsade öronen något och hörde att det sades något på polisradion.. ”..Marine One entering the White House”… -”Marine One…” – tänkte jag, och refererade direkt till någon kass actionfilm och kom ihåg att det var Presidentens Helikopter.. Amerikas fyrtiofjärde President anlände till Vita huset.. Jag kunde definitivt se att det var någon som satt i fönstret på Marine One och vinkade ut mot mig och de drygt 5-600 andra människor som samlats för att se Presidenten anlända till Vita Huset. Det var här Gåshuden framträdde.
Eftersom att jag nu stod på baksidan av vita huset och egentligen ville stå på andra sidan för att få en bra bild av Vita huset och Helikoptern tillsammans så började jag springa mot andra sidan. Efter att – svettig som aldrig förr – kommit fram till framsidan av komplexet så började Helikoptern surra igen och drog iväg i samma riktning som den kommit. Jag fick bilden.
Efter en tids reflekterande över vad som egentligen hade hänt så kunde jag komma överens med mig själv att jag drabbats av ett fall av ”starstruckness”.. Jag satte mig återigen i bilen och började brumma iväg mot New York City. The Big Apple.
Efter ett par timmars bilåkande i den sjukt irriterande trafiken så såg jag Manhattans skyline i solnedgången. Jag vet inte varför, men jag skrek för mig själv i bilen ”LA MANZANA GRANDE!” – på den mest inkorrekta Spanska jag kunde få ur mig.
Efter någon timme i New Yorks sjuka jävla trafik så kom jag fram till Novotel på 52nd & Broadway. Jag letade reda på ett parkeringsgarage och det slutade även här med en dyr historia.
När jag checkat in och installerat mig i rummet här på 17onde våningen så ringde jag till Pappa & Kristina och berättade att jag kommit fram. Självfallet så låg båda två helt utslagna på deras Hotellrum och skyllde detta nonsens på Jetlag.. Men efter ett uppmuntrande samtal från mig så kom Pappa upp till mitt rum och hälsade mig välkommen med en blixt i ansiktet av kameran. Återigen en konstig känsla att träffa en familjemedlem.
Vi satt på Hotellrummet och pratade en bra stund för att sedan ta en liten promenad i New York-kvällen. När Pappa började känna av tidsskillanden så gick han på stappliga ben tillbaka till sitt rum och föll i sömn. Klockan 06.30 ringer telefonen på mitt rum och mitt trötta och överkänsliga öra drabbas av en alldeles för hög decibel i form av en pigg röst. Det var bara att ställa sig i duschen och inhalera en liter ammoniak i gasform och påbörja den första dagen i N.Y.C.
Vi tog en snabb frukost på Starbucks och började sedan promenera ned förbi Times Square och mot Empire State Building.
Jag och Pappa lämnade den svindeldrabbade Kristina nere på bottenplanet för att ta oss upp i New Yorks numera högsta byggnad. Väl uppe så möttes vi av en utav de mest magnifika utsikter jag någonsin sett. Solen hade precis börjat resa sig över Manhattan och sikten var relativt bra. Otroligt.
Väl nere på marken igen så började vi promenera. Efter ett tag kom vi på att Manhattan är stort, så vi valde att ta en taxi till Ground Zero i Finansdistriktet för att där ta Lunch. Efter Lunchen så satte vi oss återigen i en utav de oräkneliga gula taxibilarna och begav oss tillbaka till Times Square och Hotellet.
För ett tag sedan så fick jag reda på att Matilda skulle spendera en dryg vecka i New York med sin familj för att – precis som jag – fira en förälders 50-årsdag. Vi bytte nummer och när jag kom tillbaka upp till hotellrummet så blinkade telefonen och berättade för mig att jag hade nya meddelanden. Det var en rastlös Matilda som ringde och försökte berätta för mig vilket nummer jag skulle ringa när jag hörde meddelandet, det skulle kunna ha gått bättre.. Efter det tredje meddelandet så satt jag skrattandes på hotellrummet och lyssnade till ett utav de 6 nummer som jag bads ringa..
När jag ringt upp Matilda på det nummer jag redan hade i min telefonbok så kom vi överens om att vi skulle mötas på mitt hotell för att sedan hitta på något. En dryg timme senare trädde det – för mig – tredje igenkännbara ansiktet in på Hotellet. Skitkul!
Matilda åkte med mig till JFK Airport och lämnade av hyrbilen.. Ja, alltså efter vi suttit i trafiken i ett par timmar. Det var riktigt kul att sitta och snacka med den gamle kamraten och vi fick en hel del saker utredda.. till exempel att Matilda för en summa av 5 miljoner Svenska Kronor skulle medverka i en session av ”Golden Showers”, och då vara själva.. mottagaren.. Själv berättade jag sanningsenligt att jag skulle medverka för drygt en halv miljon.. Jag antar att det gör mig till nån slags sell-out, vilket jag fullständigt skiter i.
Ikväll så skulle vi fira Pappas 50-årsdag och gjorde också detta på en mycket fin Italiensk restaurang ett par kvarter ifrån hotellet. Det var riktigt lyckat och dagen har överlag varit mycket, mycket lyckad. Imorgon väntar Chinatown, SoHo och The Village.
Jag skulle kunna ösa ur mig adjektiv, men det gör i alla fall inte ont, här i N.Y.C.
torsdag 16 juli 2009
Dag 150, Washington, DC - Brief.
Hallå där hemma!
Nu sitter jag här, ensam i ett motellrum i Washington DC och skriver det här inlägget..
Är jaq ledsen för det? inte speciellt..
Igår åkte Jocke hem från Atlanta och jag började min färd mot Washington DC.
Att Jocke kom över har varit sjukt kul, vi har gjort en jävla massa saker och roat oss på alla möjliga vis. Lite synd att han inte kunde följa med till Washington och New York, menmen.
It's a Bromance!
Nåja.
Jag började köra runt tretiden då jag också släppte av Jocke vid Atlanta international. Det är drygt 150 mil mellan Atlanta och New York och jag ville köra så mycket av den sträckan som möjligt dag 1. Jag kom faktiskt 105 mil! Måste erkänna att jag var lite trött på slutet, och det var rätt skönt att checka in på Motellet, trots att idioten i receptionen inte verkade förstå någonting om någonting.. En i mängden av stjärnskott inom Hotell & Restaurang.
Nu ska jag pallra mig till bilen och åka till vita huset.. hur ballt det kommer att bli får ni se på bilderna senare.
Nu sitter jag här, ensam i ett motellrum i Washington DC och skriver det här inlägget..
Är jaq ledsen för det? inte speciellt..
Igår åkte Jocke hem från Atlanta och jag började min färd mot Washington DC.
Att Jocke kom över har varit sjukt kul, vi har gjort en jävla massa saker och roat oss på alla möjliga vis. Lite synd att han inte kunde följa med till Washington och New York, menmen.
It's a Bromance!
Nåja.
Jag började köra runt tretiden då jag också släppte av Jocke vid Atlanta international. Det är drygt 150 mil mellan Atlanta och New York och jag ville köra så mycket av den sträckan som möjligt dag 1. Jag kom faktiskt 105 mil! Måste erkänna att jag var lite trött på slutet, och det var rätt skönt att checka in på Motellet, trots att idioten i receptionen inte verkade förstå någonting om någonting.. En i mängden av stjärnskott inom Hotell & Restaurang.
Nu ska jag pallra mig till bilen och åka till vita huset.. hur ballt det kommer att bli får ni se på bilderna senare.
lördag 11 juli 2009
Dag 145, Jacksonville, FL - Mission Abort.
Som ni som läst föregående inlägg kanske förstått så skulle vi egentligen spendera dagen kring John F. Kennedy Space Center och Cape Canaveral för att se uppskjutet av rymdfärjan.
Så blev inte fallet.
Idag på förmiddagen så avslöjades det via Twitter att uppskjutet inställs på grund av att uppskjutningsplattformen blivit träffad inte mindre än 11 gånger av blixten dagen innan.
Surt.
Den positiva sidan av det hela var att uppskjutet bara flyttades fram 24 timmar. Vi bestämde oss för att inte stanna i Daytona och istället bege oss en bit norrut, till Jacksonville, för att här invänta beskedet om uppskjutet kommer att ske imorgon, söndag.
När vi först satte oss i bilen efter att ha klämt en frukost på det gudomliga Quiznos Sub, så ställde vi in GPSen på Hotellet som Jocke tidigare bokat.
Men tro fan att den lösaktiga kvinnan som bor i GPSen inte ville hitta adressen. Inte ens de mest desperata försök att lokalisera Hotellet fungerade.
Efter att ha surfat lite bisarrt dyr 3G så lyckades vi lokalisera hotellet, som för övrigt är sjukt fräscht.
Vi har haft en massa tur med hotellrum på sista tiden, och det finns faktiskt bara en person att tacka för det.. Madeleine Ingevald!
...Och hotwire.com.. men utan Madde så hade vi förmodligen legat i nåt risigt motellrum istället för att ligga i varsin tjockis-amerikansk säng och titta på Discovery i HD.
Här kommer en liten konversation som jag nyss hade med min bror..
J.L - "Jävla _ _ _ _ _, helvetes jävla _ _ _ _ _!"
P.L - "Vad är det nu då?!"
J.L - "_ _ _ _ _!! _ _ _ _ _ _ _ _ _!"
P.L- " Vad?"
J.L- "Aerosmith har konsert i Atlanta den 15onde!" (samma dag Jocke åker hem)
P.L -"Nääe?!"
J.L- "_ _ _ _! _ _ _ _!
Haha.. Nu tycker jag lite synd om min bror, som hade gjort det mesta för att få skaka Steven Tylers hand.. eller genitalier..
Nu hoppas jag att alla håller sina fingrar för att vädret imorgon kommer att bli bra, för i sådana fall kommer vi att få uppleva en uppskjutning av en bemannad rymdfärja..
fredag 10 juli 2009
Dag 144, Daytona Beach, FL -
Här kommer en liten update om vad som har hänt här borta i väst under de senaste dagarna.
Efter att ha spenderat tre nätter i Miami så checkade vi ut från hotellet och lämnade motvilligt tillbaka Corvetten på Miami International Airport. Vi började åka norrut mot Orlando men gjorde ganska snabbt en avstickare västerut och hamnade i Everglades National Park ungefär i höjd med Fort Lauderdale och West Palm Beach. Lite kuriosa om West Palm Beach är att det finns villor där värda runt 100 miljoner... Dollar.. Lite skumt eftersom att det inte fanns några direkt "stängda" områden, som det finns i L.A. Uppenbarligen så bor det nån svinrik ryss där, som köpt sin förmodade sommarkåk av Donald Trump.
Hursomhelst. Väl inne i Everglades så hittade vi det vi sökte efter - Airboat Tours! Om jag inte missminner mig helt så heter det svävare på Svenska.. Eller träskbåt? Ni vet, de där med den stora propellern baktill.
Vi hoppade på båten och drog rakt ut i träskmarken. Efter ett tag så hördes en röst ur högtalarna på båten; "And on your left hand side you'll see the American Alligator", och mycket riktigt, på vänster sida låg en liten Krokodil och såg dum och farlig ut.
Efter den ruskigt häftiga turen så åkte vi tillbaka till fastlandet och kollade på "Alligator Wrestling", med andra ord en kille som står mitt bland massa krokodiler och jävlas med dem och stoppar huvudet i munnen på dem och andra saker som självmordsbenägna människor sysslar med.
Vi drog vidare upp till Orlando och spenderade natten mitt bland alla nöjesfält på International Drive.
Igår, Torsdag, så tog vi beslutet att åka till John F. Kennedy Space Center för att kolla lite rymdfärjor och andra coola Nasa-saker. Det slutade med att vi fick reda på att de ska skicka iväg en rymdfärja från Cape Canaveral den 11e Juli, vilket är imorgon! Självklart blev vi sjukt taggade på att kolla in uppskjutet och bestämde oss därför för att hålla oss i krokarna över helgen och eventuellt se uppskjutet (om vädret tillåter) på Lördag kväll, det skulle vara en sjukt häftig upplevelse.
Imorse åkte vi hit, till Daytona Beach, från Orlando. En resa som tar cirka en timme. När vi kom hit så åkte vi direkt till stranden.. eller på stranden.. Det är nämligen så att sanden här på Daytona Beach är så pass bra packad att man faktiskt kan köra bil på den, en ganska sjuk känsla faktiskt. Man åker liksom bil bland alla solstolar och utlagda handdukar.
Ikväll så åkte vi till den lokala biografen och såg premiären av Brüno, Sascha Baron Cohens nya film. Jag är fortfarande konfunderad över det faktum att den människan fortfarande lever efter alla skumma sjuka saker han har gjort. Om man tyckte att Borat var sjuk så är det ingenting emot Brüno. Sen om själva filmen är lika bra som föregångaren går att diskutera, men sjukt är den i alla fall. En ganska rolig sak var att en Svensk kille är med i filmen, och har en ganska stor roll.
Nu står snart trippmätaren på 16,000 kilomter och man känner att man kanske inte kommer att sakna de extrema avstånden när man kommer till Sverige. En sak som jag har märkt är att Amerikanerna älskar sina bilar och allt vad det nu heter. De minsta bilarna i det här landet är betraktade som "mellanstora bilar" hemma i Sverige. Ibland verkar det som om att Amerikanerna verkligen bor i sina bilar (vissa kanske till och med gör det). Allt ifrån Bankomat Drive-thru's till Apotek drive thru's till valet parking finns tillgängligt överallt. Det kanske inte är det mest hälsosamma sättet att uppfostra ett folk, och det syns mer än väl på de flesta Amerikaners midjemått. Jag skojar inte, vissa är så pass feta så att de knappt kommer ned i sätena på deras Chevrolet Suburban. Det är alltså, gott folk, ingen myt att Amerikaner är feta.
Efter att ha spenderat tre nätter i Miami så checkade vi ut från hotellet och lämnade motvilligt tillbaka Corvetten på Miami International Airport. Vi började åka norrut mot Orlando men gjorde ganska snabbt en avstickare västerut och hamnade i Everglades National Park ungefär i höjd med Fort Lauderdale och West Palm Beach. Lite kuriosa om West Palm Beach är att det finns villor där värda runt 100 miljoner... Dollar.. Lite skumt eftersom att det inte fanns några direkt "stängda" områden, som det finns i L.A. Uppenbarligen så bor det nån svinrik ryss där, som köpt sin förmodade sommarkåk av Donald Trump.
Hursomhelst. Väl inne i Everglades så hittade vi det vi sökte efter - Airboat Tours! Om jag inte missminner mig helt så heter det svävare på Svenska.. Eller träskbåt? Ni vet, de där med den stora propellern baktill.
Vi hoppade på båten och drog rakt ut i träskmarken. Efter ett tag så hördes en röst ur högtalarna på båten; "And on your left hand side you'll see the American Alligator", och mycket riktigt, på vänster sida låg en liten Krokodil och såg dum och farlig ut.
Efter den ruskigt häftiga turen så åkte vi tillbaka till fastlandet och kollade på "Alligator Wrestling", med andra ord en kille som står mitt bland massa krokodiler och jävlas med dem och stoppar huvudet i munnen på dem och andra saker som självmordsbenägna människor sysslar med.
Vi drog vidare upp till Orlando och spenderade natten mitt bland alla nöjesfält på International Drive.
Igår, Torsdag, så tog vi beslutet att åka till John F. Kennedy Space Center för att kolla lite rymdfärjor och andra coola Nasa-saker. Det slutade med att vi fick reda på att de ska skicka iväg en rymdfärja från Cape Canaveral den 11e Juli, vilket är imorgon! Självklart blev vi sjukt taggade på att kolla in uppskjutet och bestämde oss därför för att hålla oss i krokarna över helgen och eventuellt se uppskjutet (om vädret tillåter) på Lördag kväll, det skulle vara en sjukt häftig upplevelse.
Imorse åkte vi hit, till Daytona Beach, från Orlando. En resa som tar cirka en timme. När vi kom hit så åkte vi direkt till stranden.. eller på stranden.. Det är nämligen så att sanden här på Daytona Beach är så pass bra packad att man faktiskt kan köra bil på den, en ganska sjuk känsla faktiskt. Man åker liksom bil bland alla solstolar och utlagda handdukar.
Ikväll så åkte vi till den lokala biografen och såg premiären av Brüno, Sascha Baron Cohens nya film. Jag är fortfarande konfunderad över det faktum att den människan fortfarande lever efter alla skumma sjuka saker han har gjort. Om man tyckte att Borat var sjuk så är det ingenting emot Brüno. Sen om själva filmen är lika bra som föregångaren går att diskutera, men sjukt är den i alla fall. En ganska rolig sak var att en Svensk kille är med i filmen, och har en ganska stor roll.
Nu står snart trippmätaren på 16,000 kilomter och man känner att man kanske inte kommer att sakna de extrema avstånden när man kommer till Sverige. En sak som jag har märkt är att Amerikanerna älskar sina bilar och allt vad det nu heter. De minsta bilarna i det här landet är betraktade som "mellanstora bilar" hemma i Sverige. Ibland verkar det som om att Amerikanerna verkligen bor i sina bilar (vissa kanske till och med gör det). Allt ifrån Bankomat Drive-thru's till Apotek drive thru's till valet parking finns tillgängligt överallt. Det kanske inte är det mest hälsosamma sättet att uppfostra ett folk, och det syns mer än väl på de flesta Amerikaners midjemått. Jag skojar inte, vissa är så pass feta så att de knappt kommer ned i sätena på deras Chevrolet Suburban. Det är alltså, gott folk, ingen myt att Amerikaner är feta.
måndag 6 juli 2009
Dag 140, South Beach, Miami, FL - The Keys.
Godkväll!
Den här dagen kom att bli en lång dag.
Vi började med att gå upp runt halv nio för att ta oss till Miami International Airport och hämta en lite häftigare bil än den vi för tillfället åker runt i.
Jocke hade bokat en bil i förväg och det tog inte speciellt lång tid att få ut det gulsvarta fordonet.
En V8a på över 6 liter och 436 hästar imponerar nog de flesta bilentusiaster.
Chevrolet Corvette ZHZ.
Vi åkte tillbaka till Miami Beach och parkerade Chargern och ställde in GPSen på Key West.
Vi tog senare av taket på Corvetten och lät solen skapa en så kallad Bondbränna på våra armar. Jocke körde först och provade att gasa på lite, det var ett helt sjukt drag i bilen. Efter ett tag fick jag köra. Himmel! 0-100 går på dryga 4 sekunder och motorn sjöng som en Steven Tyler efter en flaska J.D.
Vi cruisade på de ibland sjukt idylliska broarna som knyter samman bältet av öar med fastlandet. Solen blev kanske lite för stark och vi stannade till efter ett par mil och drog på taket igen.
När vi efter 4 timmar i bilen nått Key West så tog Jocke beslutet att vi skulle äta på Hard Rock Café, vilket blev en hit!
Efter att ha åkt runt i lilla partystället Key West ett tag så började vi åka tillbaka mot fastlandet.
Det bästa var att stanna vid rödlysena. Ljuvliga muller!
För att beskriva sången i Corvetten kan jag berätta att jag glömde att dra upp rutorna när vi parkerat bilen nu ikväll. När jag inte riktigt fattade hur det nyckellösa systemet fungerade med tändning så tryckte jag istället på knappen för att starta bilen. Då gick larmet på bilen brevid. Ljudsensorer..
Här kommer ett par bilder!
Den här dagen kom att bli en lång dag.
Vi började med att gå upp runt halv nio för att ta oss till Miami International Airport och hämta en lite häftigare bil än den vi för tillfället åker runt i.
Jocke hade bokat en bil i förväg och det tog inte speciellt lång tid att få ut det gulsvarta fordonet.
En V8a på över 6 liter och 436 hästar imponerar nog de flesta bilentusiaster.
Chevrolet Corvette ZHZ.
Vi åkte tillbaka till Miami Beach och parkerade Chargern och ställde in GPSen på Key West.
Vi tog senare av taket på Corvetten och lät solen skapa en så kallad Bondbränna på våra armar. Jocke körde först och provade att gasa på lite, det var ett helt sjukt drag i bilen. Efter ett tag fick jag köra. Himmel! 0-100 går på dryga 4 sekunder och motorn sjöng som en Steven Tyler efter en flaska J.D.
Vi cruisade på de ibland sjukt idylliska broarna som knyter samman bältet av öar med fastlandet. Solen blev kanske lite för stark och vi stannade till efter ett par mil och drog på taket igen.
När vi efter 4 timmar i bilen nått Key West så tog Jocke beslutet att vi skulle äta på Hard Rock Café, vilket blev en hit!
Efter att ha åkt runt i lilla partystället Key West ett tag så började vi åka tillbaka mot fastlandet.
Det bästa var att stanna vid rödlysena. Ljuvliga muller!
För att beskriva sången i Corvetten kan jag berätta att jag glömde att dra upp rutorna när vi parkerat bilen nu ikväll. När jag inte riktigt fattade hur det nyckellösa systemet fungerade med tändning så tryckte jag istället på knappen för att starta bilen. Då gick larmet på bilen brevid. Ljudsensorer..
Här kommer ett par bilder!
söndag 5 juli 2009
Dag 139, South Beach, Miami - Bildupdate.
Morsning!
Som utlovat i förra inlägget så kommer ett par bilder från de senaste dagarna! Enjoy!
Som utlovat i förra inlägget så kommer ett par bilder från de senaste dagarna! Enjoy!
Dag 139, South Beach, Miami, FL - This is Miami!
Halloj!
Nu var det ett tag sen jag uppdaterade bloggen. Det beror mestadels på att vi har haft rätt mycket att göra de dagarna som brorsan har varit här.
I Fredags så åkte PJ tillbaka hem till The Motherland Sverige och flög då ifrån Orlando flygplats till New York och JFK, för att senare åka via Wien hem till Stockholm.
Efter vi hade droppat av PJ på flyplatsen i Orlando så åkte vi direkt till Tampa, som ligger på Floridas västra kust ungefär 15 mil ifrån Orlando. Det blev en rätt kort biltur, vilket uppskattades rejält. När vi kom fram till Tampa så bestämde vi oss för att leta upp en strand och kolla vad det fanns att göra där. Efter en del letande kom vi fram till Madeira Beach där vi letade upp ett ställe som hyrde ut vattenskotrar, det resulterade i att vi hyrde varsin vattenskoter och spenderade en dryg timme på vattnet. Helt sjukt kul! Självklart ville jag kolla hur fort jag kunde svänga.. Det resulterade i ett par simturer tillbaka till vattenskotern efter att ha drattat ned i vattnet med huvudet först, worth it!
Efter att Jocke återigen gett sitt pigment lite stryk och vi var klara med vattenskotrarna så tog vi oss till Quorum Hotel i Tampa och checkade in och installerade oss i rummet. Vi kände oss rätt mosiga eftersom att vi hade varit uppe sedan klockan 6, så vi tog en snabb nap och bestämde oss sedan för att åka och kolla på Bio. Det blev nya Transformers-filmen, som faktiskt var helt okej, lite tröttsamt med alla scener som 100% fokuserar på Megan Fox's arsle.. Jag förstod redan i första filmen att hon såg bra ut.. haha..
Efter filmen så blev det ytterligare ett besök på Walgreens där Bror min fick inhandla freon för att kyla den extrema hettan som sipprade ut genom huden. Han klagade något litet på sprayen när vi kom hem eftersom att han tyckte att den var lite "mesig", jag provade då att spruta på min egen arm, vilket resulterade i en temporär artroschock och eventuella köldskador.
Igår, på Fourth of July, så bestämde vi oss för att åka runt lite i Tampa och se vad staden hade att erbjuda. Vi kom fram till St. Petersburg som ligger ännu mer västerut än själva Tampa och gick ut på en pir där det längs ut fanns ett köpcenter. Vi såg att det fanns en hel del potentital för ett bra Fourth of July-firande där, så vi tog en ytterligare tur i Tampa och åkte sedan till Hotellet för att efter det återvända till St. Petersburg och äta middag.
Efter att ha varit borta i snart 5 månader så uppskattas en bra måltid mycket, och på Parkside Grill så visste kocken hur man gjorde en bra Entrecote med bakad potatis.
Efter middagen så ställde vi oss bland de uppskatningsvis 35-50.000 människorna och väntade in fyrverkerierna som skulle börja klockan 21.00.
Fyrverkerierna började exakt klockan 21 och slutade 21 minuter senare.. Finanskrisen märktes inte i skyn.
Det blev helt enkelt en väldigt bra Nationaldag som man sent kommer att glömma.
Imorse så checkade vi ut från Hotellet i Tampa och begav oss mot Miami och South Beach. För en dryg timme sedan kom vi fram till Hotellet här och nu ligger jag i sängen och försöker att återhämta mig lite efter bilturen.
Den här delen av Miami är så pass idyllisk att man knappt tror att det är sant. En sjukt avslappnad stämning och en påtaglig mängd Kubaner och andra Spansktalande människor promenerar runt kring palmerna här på Collins Blvd, som ligger ett kvarter ifrån självaste South Beach.
Nu väntar en promenad på stranden, och imorgon så sticker vi till Key West över dagen. Lite bilder kommer att laddas upp ikväll..
PS. Det biter inte riktigt att säga att den svenska sommaren är så varm och hit och dit. Sedan vi kom till Florida har vi haft ett temperatursnitt på cirka 30 grader (dag och natt) och det blåa regerar på himlen, så, SCHH!
Nu var det ett tag sen jag uppdaterade bloggen. Det beror mestadels på att vi har haft rätt mycket att göra de dagarna som brorsan har varit här.
I Fredags så åkte PJ tillbaka hem till The Motherland Sverige och flög då ifrån Orlando flygplats till New York och JFK, för att senare åka via Wien hem till Stockholm.
Efter vi hade droppat av PJ på flyplatsen i Orlando så åkte vi direkt till Tampa, som ligger på Floridas västra kust ungefär 15 mil ifrån Orlando. Det blev en rätt kort biltur, vilket uppskattades rejält. När vi kom fram till Tampa så bestämde vi oss för att leta upp en strand och kolla vad det fanns att göra där. Efter en del letande kom vi fram till Madeira Beach där vi letade upp ett ställe som hyrde ut vattenskotrar, det resulterade i att vi hyrde varsin vattenskoter och spenderade en dryg timme på vattnet. Helt sjukt kul! Självklart ville jag kolla hur fort jag kunde svänga.. Det resulterade i ett par simturer tillbaka till vattenskotern efter att ha drattat ned i vattnet med huvudet först, worth it!
Efter att Jocke återigen gett sitt pigment lite stryk och vi var klara med vattenskotrarna så tog vi oss till Quorum Hotel i Tampa och checkade in och installerade oss i rummet. Vi kände oss rätt mosiga eftersom att vi hade varit uppe sedan klockan 6, så vi tog en snabb nap och bestämde oss sedan för att åka och kolla på Bio. Det blev nya Transformers-filmen, som faktiskt var helt okej, lite tröttsamt med alla scener som 100% fokuserar på Megan Fox's arsle.. Jag förstod redan i första filmen att hon såg bra ut.. haha..
Efter filmen så blev det ytterligare ett besök på Walgreens där Bror min fick inhandla freon för att kyla den extrema hettan som sipprade ut genom huden. Han klagade något litet på sprayen när vi kom hem eftersom att han tyckte att den var lite "mesig", jag provade då att spruta på min egen arm, vilket resulterade i en temporär artroschock och eventuella köldskador.
Igår, på Fourth of July, så bestämde vi oss för att åka runt lite i Tampa och se vad staden hade att erbjuda. Vi kom fram till St. Petersburg som ligger ännu mer västerut än själva Tampa och gick ut på en pir där det längs ut fanns ett köpcenter. Vi såg att det fanns en hel del potentital för ett bra Fourth of July-firande där, så vi tog en ytterligare tur i Tampa och åkte sedan till Hotellet för att efter det återvända till St. Petersburg och äta middag.
Efter att ha varit borta i snart 5 månader så uppskattas en bra måltid mycket, och på Parkside Grill så visste kocken hur man gjorde en bra Entrecote med bakad potatis.
Efter middagen så ställde vi oss bland de uppskatningsvis 35-50.000 människorna och väntade in fyrverkerierna som skulle börja klockan 21.00.
Fyrverkerierna började exakt klockan 21 och slutade 21 minuter senare.. Finanskrisen märktes inte i skyn.
Det blev helt enkelt en väldigt bra Nationaldag som man sent kommer att glömma.
Imorse så checkade vi ut från Hotellet i Tampa och begav oss mot Miami och South Beach. För en dryg timme sedan kom vi fram till Hotellet här och nu ligger jag i sängen och försöker att återhämta mig lite efter bilturen.
Den här delen av Miami är så pass idyllisk att man knappt tror att det är sant. En sjukt avslappnad stämning och en påtaglig mängd Kubaner och andra Spansktalande människor promenerar runt kring palmerna här på Collins Blvd, som ligger ett kvarter ifrån självaste South Beach.
Nu väntar en promenad på stranden, och imorgon så sticker vi till Key West över dagen. Lite bilder kommer att laddas upp ikväll..
PS. Det biter inte riktigt att säga att den svenska sommaren är så varm och hit och dit. Sedan vi kom till Florida har vi haft ett temperatursnitt på cirka 30 grader (dag och natt) och det blåa regerar på himlen, så, SCHH!
torsdag 2 juli 2009
Dag 136, Orlando, FL - Solbrännor & Nonsens..
Guten tag!
Eftersom att brorsan nu har kommit på besök så har det inte blivit så mycket bloggande på sista tiden jag ska försöka förbättra den delen inom kort..
Jocke kom till Atlanta med fligt DL173 från Stockholm. Han skulle landa 17.15 och jag åkte dit lite i förväg för att vänta in honom.
När jag kom fram till Atlanta International Airport så parkerade jag bilen och gick in på South Terminal för att kolla ankomsttavlan. Ingen DL173 fanns med på någon ankomsttavla. ”hmm”, tänkte jag , i tron om att jag åkt till fel flygplats. Efter att ha frågat den extremt oentusiastiska informationspersonalen så fick jag reda på att jag visst var på rätt flygplats, men det fanns inget svar på varför det inte fanns någon information på tavlorna. När klockan slog 18.15 så kom Jocke till Ankomstlobbyn och letade med blicken efter sin lillebror. Jag smög mig på honom och stod bakom honom i ungefär 1 minut tills han äntligen vände sig om.
Riktigt konstig och skön känsla att träffa brorsan efter så lång tid.
Vi satte oss i bilen och åkte mot Motellet där jag och PJ tagit in en dag tidigare. Innan detta hade han självklart, enligt överenskommelse, lämnat över snuset till mig. Glorious, Glorious Rapé!
Vi började planera vart och när vi skulle börja ta oss ned till Florida och kom fram till att den 1a juli verkade vara ett bra datum.. Dagen efter han kommit.
I Onsdags åkte vi från Atlanta till Orlando, en resa som tar cirka 8 timmar med bil, ingen större fara med andra ord.
Vi hade bokat hotell i förväg och kom fram till ”Monumental Hotel”, som ligger precis vid SeaWorld och alla andra stora nöjesställen som Orlando är känt för.
Som ni kanske tidigare har läst på bloggen så har det förekommit en del sömnpratande under resans gång. För det mesta så är det jag som har stått för det, men nu när Jocke har kommit så har jag fått lite konkurrens. PJ’s klassiker är när vi kom till Denver efter en 23 timmars bilfärd ifrån Seattle och vi precis gått och lagt oss. Han började gagga om att det var någon som höll på att sno hans necessär som stod precis vid det något öppna fönstret.
Jag har gjort ett par klassiker, varav en ägde rum i bilen mellan Seattle och Denver. Jag ryckte uppenbarligen tag i GPSen och började snacka om att vi åkte fel väg. Tydligen hade jag vaknat häromdagen och skrikit att PJ skulle kolla på någonting som var ”coolt” inne i motellrummet. Jag kommer ihåg cirka 15% av vad jag snackar om i sömnen.
Jocke har redan dragit sin klassiker. Den kom igår kväll.
Här följer konversationen jag hade med min sovande bror.
(Jocke ”vaknar” och tittar mig rätt in i ögonen med sina ögon lätt skelande)
J:”Mullinöx snu gröö hmm snepp… nee naa pan daka bröp.. nenne na hamman hmm.. meme meme.. mene.. jana ryn sova iman nann? Rere..”.
P:”…..Vad fan sa du…?”
J:”Jene nene ndj ibland ju!”
P:”Hahahaha! Jaha! Du säger det?!”
(Jocke vänder sig om och trycker ned huvudet mellan ett par kuddar)
PJ:”Pontus.. Vafan sa han för någonting?”
P:”Haha! Jag tror att han menar att vi ska sova nu, eftersom att vi ska upp tidigt imorrn.. Och nu skäms han eftersom att han vet att han har pratat i sömnen!”
Det var så jävla roligt… En sån där sak som man önskar att man hade haft på film.
Idag så aktiverade vi oss genom att åka till vattenlandet ”Wet and Wild”, som bara ligger ett par kilometer ifrån Hotellet vi nu bor på.
Helt sjukt kul var det! Vi åkte de mesta attraktionerna och garvade så hårt så att magen gjorde ont. Det blev, trots att det är ”lågsäsong” här i Florida, en hyfsat fin dag med en hel del solsken. Om man frågar min kära bror så blev det nog lite för bra väder. Det är nämligen så att Jocke är lite… rödlätt.. Han har lite svårt för det där med solen… Eller så har solen svårt för honom.. Han går hursomhelst runt här på hotellrummet nu och frågar frekvent om vi vet något Apotek som har öppet 24 timmar. Han är RÖD! Nu menar jag inte Göran Persson-röd. Utan mer Lars Ohly-vinröd! Sjukt kul!
Efter att vi kommit hem, duschat oss rena och slappat ett tag så stack vi iväg till T.G.I Fridays och beställde en varsin burgare med Sweet Potato Fries, någonting som är sjukt underskattat!
Efter det drog vi iväg till Wal-Mart i utbildningssyfte. Adjektiv kan spys ut över Wal-Mart varuhusens storlekar, men jag tänker inte ens försöka att beskriva den massiva mängden skit och krimskrams som finns innanför dörrarna..
Nu har vi tagit oss tillbaka till Hotellet och jag tog precis en liten paus ifrån skrivandet och åkte till Walgreens med brorsan för att skaffa kylbalsam och allt vad det nu heter.
Imorgon drar vi iväg till Tampa, vänta er en uppdatering därifrån!
Eftersom att brorsan nu har kommit på besök så har det inte blivit så mycket bloggande på sista tiden jag ska försöka förbättra den delen inom kort..
Jocke kom till Atlanta med fligt DL173 från Stockholm. Han skulle landa 17.15 och jag åkte dit lite i förväg för att vänta in honom.
När jag kom fram till Atlanta International Airport så parkerade jag bilen och gick in på South Terminal för att kolla ankomsttavlan. Ingen DL173 fanns med på någon ankomsttavla. ”hmm”, tänkte jag , i tron om att jag åkt till fel flygplats. Efter att ha frågat den extremt oentusiastiska informationspersonalen så fick jag reda på att jag visst var på rätt flygplats, men det fanns inget svar på varför det inte fanns någon information på tavlorna. När klockan slog 18.15 så kom Jocke till Ankomstlobbyn och letade med blicken efter sin lillebror. Jag smög mig på honom och stod bakom honom i ungefär 1 minut tills han äntligen vände sig om.
Riktigt konstig och skön känsla att träffa brorsan efter så lång tid.
Vi satte oss i bilen och åkte mot Motellet där jag och PJ tagit in en dag tidigare. Innan detta hade han självklart, enligt överenskommelse, lämnat över snuset till mig. Glorious, Glorious Rapé!
Vi började planera vart och när vi skulle börja ta oss ned till Florida och kom fram till att den 1a juli verkade vara ett bra datum.. Dagen efter han kommit.
I Onsdags åkte vi från Atlanta till Orlando, en resa som tar cirka 8 timmar med bil, ingen större fara med andra ord.
Vi hade bokat hotell i förväg och kom fram till ”Monumental Hotel”, som ligger precis vid SeaWorld och alla andra stora nöjesställen som Orlando är känt för.
Som ni kanske tidigare har läst på bloggen så har det förekommit en del sömnpratande under resans gång. För det mesta så är det jag som har stått för det, men nu när Jocke har kommit så har jag fått lite konkurrens. PJ’s klassiker är när vi kom till Denver efter en 23 timmars bilfärd ifrån Seattle och vi precis gått och lagt oss. Han började gagga om att det var någon som höll på att sno hans necessär som stod precis vid det något öppna fönstret.
Jag har gjort ett par klassiker, varav en ägde rum i bilen mellan Seattle och Denver. Jag ryckte uppenbarligen tag i GPSen och började snacka om att vi åkte fel väg. Tydligen hade jag vaknat häromdagen och skrikit att PJ skulle kolla på någonting som var ”coolt” inne i motellrummet. Jag kommer ihåg cirka 15% av vad jag snackar om i sömnen.
Jocke har redan dragit sin klassiker. Den kom igår kväll.
Här följer konversationen jag hade med min sovande bror.
(Jocke ”vaknar” och tittar mig rätt in i ögonen med sina ögon lätt skelande)
J:”Mullinöx snu gröö hmm snepp… nee naa pan daka bröp.. nenne na hamman hmm.. meme meme.. mene.. jana ryn sova iman nann? Rere..”.
P:”…..Vad fan sa du…?”
J:”Jene nene ndj ibland ju!”
P:”Hahahaha! Jaha! Du säger det?!”
(Jocke vänder sig om och trycker ned huvudet mellan ett par kuddar)
PJ:”Pontus.. Vafan sa han för någonting?”
P:”Haha! Jag tror att han menar att vi ska sova nu, eftersom att vi ska upp tidigt imorrn.. Och nu skäms han eftersom att han vet att han har pratat i sömnen!”
Det var så jävla roligt… En sån där sak som man önskar att man hade haft på film.
Idag så aktiverade vi oss genom att åka till vattenlandet ”Wet and Wild”, som bara ligger ett par kilometer ifrån Hotellet vi nu bor på.
Helt sjukt kul var det! Vi åkte de mesta attraktionerna och garvade så hårt så att magen gjorde ont. Det blev, trots att det är ”lågsäsong” här i Florida, en hyfsat fin dag med en hel del solsken. Om man frågar min kära bror så blev det nog lite för bra väder. Det är nämligen så att Jocke är lite… rödlätt.. Han har lite svårt för det där med solen… Eller så har solen svårt för honom.. Han går hursomhelst runt här på hotellrummet nu och frågar frekvent om vi vet något Apotek som har öppet 24 timmar. Han är RÖD! Nu menar jag inte Göran Persson-röd. Utan mer Lars Ohly-vinröd! Sjukt kul!
Efter att vi kommit hem, duschat oss rena och slappat ett tag så stack vi iväg till T.G.I Fridays och beställde en varsin burgare med Sweet Potato Fries, någonting som är sjukt underskattat!
Efter det drog vi iväg till Wal-Mart i utbildningssyfte. Adjektiv kan spys ut över Wal-Mart varuhusens storlekar, men jag tänker inte ens försöka att beskriva den massiva mängden skit och krimskrams som finns innanför dörrarna..
Nu har vi tagit oss tillbaka till Hotellet och jag tog precis en liten paus ifrån skrivandet och åkte till Walgreens med brorsan för att skaffa kylbalsam och allt vad det nu heter.
Imorgon drar vi iväg till Tampa, vänta er en uppdatering därifrån!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)