Dag 160, Sverige - ..160 dagar senare..

Hallå där.

Har väl ingen annan att skylla än mig själv för den rent utsagt usla uppdateringen.

Idag skriver jag det sista inlägget här på bloggen, någonting som känns jävligt trist, men samtidigt ganska rätt.

För 160 dagar sedan så höll jag på att hoppa in i bilen för att bege mig mot Arlanda Flygplats, då med en ryggsäck som kändes sjukt konstig mot ryggen.
För 140 dagar sedan satt jag med ett gäng gamla vänner i ett stekhett Thailand och drack för fulla muggar.. eller ja.. drack för fulla Buckets..
För 100 dagar sedan stod jag utanför det sjukt berömda operahuset i Sydney och blickade ut över Oz's stolthet.
För 95 dagar sedan så var platsen Nya Zealands nordö, där hösten precis börjat visa sig.
Sen kom USA.. och det blev San Francisco, Santa Barbara, Los Angeles, San Diego, Las Vegas, Grand Canyon, Salt Lake City, Seattle, Denver, Saint Louis, Memphis, Birmingham, Atlanta, Orlando, Tampa, Miami, Key West, Fort Lauderdale, Daytona Beach, Jacksonville, Washington D.C och sist men absolut inte minst - The Big Apple.
För 4 dagar sedan så stod jag återigen på Arlanda flygplats och stirrade apatiskt på att rullbandet skulle dra igång, och efter ett tag så låg den där - min ryggsäck -, som nu kändes otroligt mycket skönare och lättare än den gjorde dag 1.

Ni som väntar er någon slags summering av hela resan i ett inlägg får gå ifrån datorn efter det här inlägget och vara besvikna, för att det kommer inte att komma någon sådan.
"Nähe..?.. Varför det då?"
- Jo. För att det går inte att summera. Helt omöjligt.
Jag har själv knappt fattat att jag är i Sverige. Folk pratar Svenska med mig - Jag blir förvånad och svarar på Engelska. Jag känner mig som en missanpassad Victoria Silvstedt i vissa sammanhang. Om några månader eller år så kanske jag kan summera vad de här 160 dagarna har bjudit på. Men det här kommer inte att bli baksidan av någon bok.

På 160 dagar har jag förmodligen besökt fler platser än de flesta gör under en livstid. Och visst är det häftigt. Jag kan säga till folk att jag har varit bland uteliggarna i Bangkok, bland surfarna på Manly Beach, bland neonljusen i Las Vegas.. Och visst är det häftigt?
Men.
Det är ingen tävling. Man vinner inte för att man har varit på fler platser. Vad det egentligen handlar om, tror jag, är att man har haft genuint roligt och upplevt saker som man kommer att minnas. Sen om det är i Nyköping eller New York har egentligen ingen större betydelse, det kryddar bara till upplevelserna lite.
En businessman som rest jorden runt relaterar säkert till Bangkok som ett jävla konstigt ställe där man inte kan gå säker på gatorna. När jag hör "Bangkok" så tänker jag på den där natten då vi kom tillbaka till Bangkok och sov utomhus vid ett café, och det är med ett leende jag tänker tillbaka på det. Jag tror inte att affärsmannen ler.

Jag tror att det är nyttigt att resa runt och se sig om här i världen. Man får referenspunkter och ett annat perspektiv på saker och ting. Att komma hem till Sverige fick mig, och får mig fortfarande, - att skratta till ibland. Saker och ting är annorlunda här - Vissa saker som jag har sett som självklara hela mitt liv känns numera som Bonusar.. eller idioti..

Jag har träffat otroligt mycket nytt folk och det känns trist att man förmodligen aldrig kommer att träffa många av dem igen. Samtidigt som den tanken slår mig så säger en annan del av hjärnan emot och menar att jag inte hade träffat några av dem om jag suttit hemma i Sverige - vilket självklart är sant. Många andra kommer jag förhoppningsvis att se mycket mer av i framtiden.

Hursomhelst..
Nu är den här tiden förbi, och vilken tid det har varit!
Det har blivit ungefär 2,800 mil i bil, buss och båt. 55 timmar spenderade på flygplan och en förskräcklig massa tid i väntan på alla dessa olika färdmedel.
Tre kontinenter, fyra länder och 24 delstater.
Och en Pontus som har haft genuint roligt.

Nu ska jag tillbringa resten av sommaren här i landet där vi egentligen inte behöver låsa varken bildörrarna eller husdörrarna, det kommer att bli skönt att återförenas med alla vänner och bekanta igen.

Jag vill också ge ett stort tack till alla de besökare som lyckats knappa in adressen hit inte mindre än 19,538 gånger och hoppas att ni har tyckt om bloggen, som idag läggs på hyllan.

Tack för den här tiden!

Dag 152, New York, NY - Milda Matilda!

Vart ska jag börja?

Jag tror faktiskt att det är första gången jag skriver ett inlägg och har absolut ingen aning om vad jag ska börja respektive sluta med, så jag får helt enkelt summera de gånga dygnens innehåll med hjälp av lite gammal klassisk improvisation.

Första dagen lyckades jag klara av den större delen av sträckan mellan Atlanta och New York och checkade sent in på ett Motel i utkanten av Washington, DC. Det tog ett tag att somna eftersom att grannarna skrek på varandra och mannen i sällskapet verkade inte speciellt trevlig mot sitt kvinnliga sällskap.

Efter att omedvetandes slagit av alarmet dagen efter så vaknade jag kring klockan 10 och satt i bilen klockan 10.15 på väg mot Capitol Hill i Washington.

När jag kom till Washington så hände det självklara – GPSen lade av. På någon jävla vänster så hittade jag till Turistområdena och körde ner bilen i parkeringsgaraget som borde få någon slags utmärkelse för högsta pris. 20 dollar/40 min. Som hittat.

Jag började promenera mot vart jag trodde att vita huset låg och kom mycket riktigt efter 5 minuter fram till det hus där världens mäktigaste man sover om nätterna. Jag fotade som en galning och tyckte att det var lite utmärkande att samtliga vakter kring vita huset var så pass stora och grova att de utan tvekan har inkluderat ryssfemmor i samtliga av dagens måltider. Efter ett tag så gick jag till andra sidan av Vita huset och märkte då att polisen och Secret Service hade spärrat av ett enormt område. Varför hade jag ingen aning om, men jag anade att det var något i görningen, så jag satte mig snällt i den 32-gradiga värmen och väntade in händelsen.

Efter 10 minuter hörde jag något från Öst. Efter ytterligare 5 minuter så såg jag inte mindre än tre stycken Helikoptrar komma inflygande i kurs mot vita huset. Jag spetsade öronen något och hörde att det sades något på polisradion.. ”..Marine One entering the White House”… -”Marine One…” – tänkte jag, och refererade direkt till någon kass actionfilm och kom ihåg att det var Presidentens Helikopter.. Amerikas fyrtiofjärde President anlände till Vita huset.. Jag kunde definitivt se att det var någon som satt i fönstret på Marine One och vinkade ut mot mig och de drygt 5-600 andra människor som samlats för att se Presidenten anlända till Vita Huset. Det var här Gåshuden framträdde.

Eftersom att jag nu stod på baksidan av vita huset och egentligen ville stå på andra sidan för att få en bra bild av Vita huset och Helikoptern tillsammans så började jag springa mot andra sidan. Efter att – svettig som aldrig förr – kommit fram till framsidan av komplexet så började Helikoptern surra igen och drog iväg i samma riktning som den kommit. Jag fick bilden.

Efter en tids reflekterande över vad som egentligen hade hänt så kunde jag komma överens med mig själv att jag drabbats av ett fall av ”starstruckness”.. Jag satte mig återigen i bilen och började brumma iväg mot New York City. The Big Apple.

Efter ett par timmars bilåkande i den sjukt irriterande trafiken så såg jag Manhattans skyline i solnedgången. Jag vet inte varför, men jag skrek för mig själv i bilen ”LA MANZANA GRANDE!” – på den mest inkorrekta Spanska jag kunde få ur mig.

Efter någon timme i New Yorks sjuka jävla trafik så kom jag fram till Novotel på 52nd & Broadway. Jag letade reda på ett parkeringsgarage och det slutade även här med en dyr historia.

När jag checkat in och installerat mig i rummet här på 17onde våningen så ringde jag till Pappa & Kristina och berättade att jag kommit fram. Självfallet så låg båda två helt utslagna på deras Hotellrum och skyllde detta nonsens på Jetlag.. Men efter ett uppmuntrande samtal från mig så kom Pappa upp till mitt rum och hälsade mig välkommen med en blixt i ansiktet av kameran. Återigen en konstig känsla att träffa en familjemedlem.

Vi satt på Hotellrummet och pratade en bra stund för att sedan ta en liten promenad i New York-kvällen. När Pappa började känna av tidsskillanden så gick han på stappliga ben tillbaka till sitt rum och föll i sömn. Klockan 06.30 ringer telefonen på mitt rum och mitt trötta och överkänsliga öra drabbas av en alldeles för hög decibel i form av en pigg röst. Det var bara att ställa sig i duschen och inhalera en liter ammoniak i gasform och påbörja den första dagen i N.Y.C.

Vi tog en snabb frukost på Starbucks och började sedan promenera ned förbi Times Square och mot Empire State Building.

Jag och Pappa lämnade den svindeldrabbade Kristina nere på bottenplanet för att ta oss upp i New Yorks numera högsta byggnad. Väl uppe så möttes vi av en utav de mest magnifika utsikter jag någonsin sett. Solen hade precis börjat resa sig över Manhattan och sikten var relativt bra. Otroligt.

Väl nere på marken igen så började vi promenera. Efter ett tag kom vi på att Manhattan är stort, så vi valde att ta en taxi till Ground Zero i Finansdistriktet för att där ta Lunch. Efter Lunchen så satte vi oss återigen i en utav de oräkneliga gula taxibilarna och begav oss tillbaka till Times Square och Hotellet.

För ett tag sedan så fick jag reda på att Matilda skulle spendera en dryg vecka i New York med sin familj för att – precis som jag – fira en förälders 50-årsdag. Vi bytte nummer och när jag kom tillbaka upp till hotellrummet så blinkade telefonen och berättade för mig att jag hade nya meddelanden. Det var en rastlös Matilda som ringde och försökte berätta för mig vilket nummer jag skulle ringa när jag hörde meddelandet, det skulle kunna ha gått bättre.. Efter det tredje meddelandet så satt jag skrattandes på hotellrummet och lyssnade till ett utav de 6 nummer som jag bads ringa..

När jag ringt upp Matilda på det nummer jag redan hade i min telefonbok så kom vi överens om att vi skulle mötas på mitt hotell för att sedan hitta på något. En dryg timme senare trädde det – för mig – tredje igenkännbara ansiktet in på Hotellet. Skitkul!

Matilda åkte med mig till JFK Airport och lämnade av hyrbilen.. Ja, alltså efter vi suttit i trafiken i ett par timmar. Det var riktigt kul att sitta och snacka med den gamle kamraten och vi fick en hel del saker utredda.. till exempel att Matilda för en summa av 5 miljoner Svenska Kronor skulle medverka i en session av ”Golden Showers”, och då vara själva.. mottagaren.. Själv berättade jag sanningsenligt att jag skulle medverka för drygt en halv miljon.. Jag antar att det gör mig till nån slags sell-out, vilket jag fullständigt skiter i.

Ikväll så skulle vi fira Pappas 50-årsdag och gjorde också detta på en mycket fin Italiensk restaurang ett par kvarter ifrån hotellet. Det var riktigt lyckat och dagen har överlag varit mycket, mycket lyckad. Imorgon väntar Chinatown, SoHo och The Village.

Jag skulle kunna ösa ur mig adjektiv, men det gör i alla fall inte ont, här i N.Y.C.

Dag 150, Washington, DC - Brief.

Hallå där hemma!

Nu sitter jag här, ensam i ett motellrum i Washington DC och skriver det här inlägget..
Är jaq ledsen för det? inte speciellt..

Igår åkte Jocke hem från Atlanta och jag började min färd mot Washington DC.
Att Jocke kom över har varit sjukt kul, vi har gjort en jävla massa saker och roat oss på alla möjliga vis. Lite synd att han inte kunde följa med till Washington och New York, menmen.
It's a Bromance!

Nåja.
Jag började köra runt tretiden då jag också släppte av Jocke vid Atlanta international. Det är drygt 150 mil mellan Atlanta och New York och jag ville köra så mycket av den sträckan som möjligt dag 1. Jag kom faktiskt 105 mil! Måste erkänna att jag var lite trött på slutet, och det var rätt skönt att checka in på Motellet, trots att idioten i receptionen inte verkade förstå någonting om någonting.. En i mängden av stjärnskott inom Hotell & Restaurang.

Nu ska jag pallra mig till bilen och åka till vita huset.. hur ballt det kommer att bli får ni se på bilderna senare.

Dag 145, Jacksonville, FL - Mission Abort.

Som ni som läst föregående inlägg kanske förstått så skulle vi egentligen spendera dagen kring John F. Kennedy Space Center och Cape Canaveral för att se uppskjutet av rymdfärjan.

Så blev inte fallet.

Idag på förmiddagen så avslöjades det via Twitter att uppskjutet inställs på grund av att uppskjutningsplattformen blivit träffad inte mindre än 11 gånger av blixten dagen innan.

Surt.

Den positiva sidan av det hela var att uppskjutet bara flyttades fram 24 timmar. Vi bestämde oss för att inte stanna i Daytona och istället bege oss en bit norrut, till Jacksonville, för att här invänta beskedet om uppskjutet kommer att ske imorgon, söndag.

När vi först satte oss i bilen efter att ha klämt en frukost på det gudomliga Quiznos Sub, så ställde vi in GPSen på Hotellet som Jocke tidigare bokat.

Men tro fan att den lösaktiga kvinnan som bor i GPSen inte ville hitta adressen. Inte ens de mest desperata försök att lokalisera Hotellet fungerade.

Efter att ha surfat lite bisarrt dyr 3G så lyckades vi lokalisera hotellet, som för övrigt är sjukt fräscht.

Vi har haft en massa tur med hotellrum på sista tiden, och det finns faktiskt bara en person att tacka för det.. Madeleine Ingevald!

...Och hotwire.com.. men utan Madde så hade vi förmodligen legat i nåt risigt motellrum istället för att ligga i varsin tjockis-amerikansk säng och titta på Discovery i HD.

Här kommer en liten konversation som jag nyss hade med min bror..

J.L - "Jävla _ _ _ _ _, helvetes jävla _ _ _ _ _!"

P.L - "Vad är det nu då?!"

J.L - "_ _ _ _ _!! _ _ _ _ _ _ _ _ _!"

P.L- " Vad?"

J.L- "Aerosmith har konsert i Atlanta den 15onde!" (samma dag Jocke åker hem)

P.L -"Nääe?!"

J.L- "_ _ _ _! _ _ _ _!

Haha.. Nu tycker jag lite synd om min bror, som hade gjort det mesta för att få skaka Steven Tylers hand.. eller genitalier..

Nu hoppas jag att alla håller sina fingrar för att vädret imorgon kommer att bli bra, för i sådana fall kommer vi att få uppleva en uppskjutning av en bemannad rymdfärja..

Dag 144, Daytona Beach, FL -

Här kommer en liten update om vad som har hänt här borta i väst under de senaste dagarna.

Efter att ha spenderat tre nätter i Miami så checkade vi ut från hotellet och lämnade motvilligt tillbaka Corvetten på Miami International Airport. Vi började åka norrut mot Orlando men gjorde ganska snabbt en avstickare västerut och hamnade i Everglades National Park ungefär i höjd med Fort Lauderdale och West Palm Beach. Lite kuriosa om West Palm Beach är att det finns villor där värda runt 100 miljoner... Dollar.. Lite skumt eftersom att det inte fanns några direkt "stängda" områden, som det finns i L.A. Uppenbarligen så bor det nån svinrik ryss där, som köpt sin förmodade sommarkåk av Donald Trump.

Hursomhelst. Väl inne i Everglades så hittade vi det vi sökte efter - Airboat Tours! Om jag inte missminner mig helt så heter det svävare på Svenska.. Eller träskbåt? Ni vet, de där med den stora propellern baktill.
Vi hoppade på båten och drog rakt ut i träskmarken. Efter ett tag så hördes en röst ur högtalarna på båten; "And on your left hand side you'll see the American Alligator", och mycket riktigt, på vänster sida låg en liten Krokodil och såg dum och farlig ut.
Efter den ruskigt häftiga turen så åkte vi tillbaka till fastlandet och kollade på "Alligator Wrestling", med andra ord en kille som står mitt bland massa krokodiler och jävlas med dem och stoppar huvudet i munnen på dem och andra saker som självmordsbenägna människor sysslar med.

Vi drog vidare upp till Orlando och spenderade natten mitt bland alla nöjesfält på International Drive.
Igår, Torsdag, så tog vi beslutet att åka till John F. Kennedy Space Center för att kolla lite rymdfärjor och andra coola Nasa-saker. Det slutade med att vi fick reda på att de ska skicka iväg en rymdfärja från Cape Canaveral den 11e Juli, vilket är imorgon! Självklart blev vi sjukt taggade på att kolla in uppskjutet och bestämde oss därför för att hålla oss i krokarna över helgen och eventuellt se uppskjutet (om vädret tillåter) på Lördag kväll, det skulle vara en sjukt häftig upplevelse.

Imorse åkte vi hit, till Daytona Beach, från Orlando. En resa som tar cirka en timme. När vi kom hit så åkte vi direkt till stranden.. eller på stranden.. Det är nämligen så att sanden här på Daytona Beach är så pass bra packad att man faktiskt kan köra bil på den, en ganska sjuk känsla faktiskt. Man åker liksom bil bland alla solstolar och utlagda handdukar.

Ikväll så åkte vi till den lokala biografen och såg premiären av Brüno, Sascha Baron Cohens nya film. Jag är fortfarande konfunderad över det faktum att den människan fortfarande lever efter alla skumma sjuka saker han har gjort. Om man tyckte att Borat var sjuk så är det ingenting emot Brüno. Sen om själva filmen är lika bra som föregångaren går att diskutera, men sjukt är den i alla fall. En ganska rolig sak var att en Svensk kille är med i filmen, och har en ganska stor roll.

Nu står snart trippmätaren på 16,000 kilomter och man känner att man kanske inte kommer att sakna de extrema avstånden när man kommer till Sverige. En sak som jag har märkt är att Amerikanerna älskar sina bilar och allt vad det nu heter. De minsta bilarna i det här landet är betraktade som "mellanstora bilar" hemma i Sverige. Ibland verkar det som om att Amerikanerna verkligen bor i sina bilar (vissa kanske till och med gör det). Allt ifrån Bankomat Drive-thru's till Apotek drive thru's till valet parking finns tillgängligt överallt. Det kanske inte är det mest hälsosamma sättet att uppfostra ett folk, och det syns mer än väl på de flesta Amerikaners midjemått. Jag skojar inte, vissa är så pass feta så att de knappt kommer ned i sätena på deras Chevrolet Suburban. Det är alltså, gott folk, ingen myt att Amerikaner är feta.

Dag 140, South Beach, Miami, FL - The Keys.

Godkväll!

Den här dagen kom att bli en lång dag.
Vi började med att gå upp runt halv nio för att ta oss till Miami International Airport och hämta en lite häftigare bil än den vi för tillfället åker runt i.
Jocke hade bokat en bil i förväg och det tog inte speciellt lång tid att få ut det gulsvarta fordonet.
En V8a på över 6 liter och 436 hästar imponerar nog de flesta bilentusiaster.
Chevrolet Corvette ZHZ.

Vi åkte tillbaka till Miami Beach och parkerade Chargern och ställde in GPSen på Key West.
Vi tog senare av taket på Corvetten och lät solen skapa en så kallad Bondbränna på våra armar. Jocke körde först och provade att gasa på lite, det var ett helt sjukt drag i bilen. Efter ett tag fick jag köra. Himmel! 0-100 går på dryga 4 sekunder och motorn sjöng som en Steven Tyler efter en flaska J.D.

Vi cruisade på de ibland sjukt idylliska broarna som knyter samman bältet av öar med fastlandet. Solen blev kanske lite för stark och vi stannade till efter ett par mil och drog på taket igen.

När vi efter 4 timmar i bilen nått Key West så tog Jocke beslutet att vi skulle äta på Hard Rock Café, vilket blev en hit!

Efter att ha åkt runt i lilla partystället Key West ett tag så började vi åka tillbaka mot fastlandet.
Det bästa var att stanna vid rödlysena. Ljuvliga muller!

För att beskriva sången i Corvetten kan jag berätta att jag glömde att dra upp rutorna när vi parkerat bilen nu ikväll. När jag inte riktigt fattade hur det nyckellösa systemet fungerade med tändning så tryckte jag istället på knappen för att starta bilen. Då gick larmet på bilen brevid. Ljudsensorer..

Här kommer ett par bilder!

Dag 139, South Beach, Miami - Bildupdate.

Morsning!
Som utlovat i förra inlägget så kommer ett par bilder från de senaste dagarna! Enjoy!

Dag 139, South Beach, Miami, FL - This is Miami!

Halloj!

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade bloggen. Det beror mestadels på att vi har haft rätt mycket att göra de dagarna som brorsan har varit här.

I Fredags så åkte PJ tillbaka hem till The Motherland Sverige och flög då ifrån Orlando flygplats till New York och JFK, för att senare åka via Wien hem till Stockholm.

Efter vi hade droppat av PJ på flyplatsen i Orlando så åkte vi direkt till Tampa, som ligger på Floridas västra kust ungefär 15 mil ifrån Orlando. Det blev en rätt kort biltur, vilket uppskattades rejält. När vi kom fram till Tampa så bestämde vi oss för att leta upp en strand och kolla vad det fanns att göra där. Efter en del letande kom vi fram till Madeira Beach där vi letade upp ett ställe som hyrde ut vattenskotrar, det resulterade i att vi hyrde varsin vattenskoter och spenderade en dryg timme på vattnet. Helt sjukt kul! Självklart ville jag kolla hur fort jag kunde svänga.. Det resulterade i ett par simturer tillbaka till vattenskotern efter att ha drattat ned i vattnet med huvudet först, worth it!

Efter att Jocke återigen gett sitt pigment lite stryk och vi var klara med vattenskotrarna så tog vi oss till Quorum Hotel i Tampa och checkade in och installerade oss i rummet. Vi kände oss rätt mosiga eftersom att vi hade varit uppe sedan klockan 6, så vi tog en snabb nap och bestämde oss sedan för att åka och kolla på Bio. Det blev nya Transformers-filmen, som faktiskt var helt okej, lite tröttsamt med alla scener som 100% fokuserar på Megan Fox's arsle.. Jag förstod redan i första filmen att hon såg bra ut.. haha..

Efter filmen så blev det ytterligare ett besök på Walgreens där Bror min fick inhandla freon för att kyla den extrema hettan som sipprade ut genom huden. Han klagade något litet på sprayen när vi kom hem eftersom att han tyckte att den var lite "mesig", jag provade då att spruta på min egen arm, vilket resulterade i en temporär artroschock och eventuella köldskador.

Igår, på Fourth of July, så bestämde vi oss för att åka runt lite i Tampa och se vad staden hade att erbjuda. Vi kom fram till St. Petersburg som ligger ännu mer västerut än själva Tampa och gick ut på en pir där det längs ut fanns ett köpcenter. Vi såg att det fanns en hel del potentital för ett bra Fourth of July-firande där, så vi tog en ytterligare tur i Tampa och åkte sedan till Hotellet för att efter det återvända till St. Petersburg och äta middag.
Efter att ha varit borta i snart 5 månader så uppskattas en bra måltid mycket, och på Parkside Grill så visste kocken hur man gjorde en bra Entrecote med bakad potatis.

Efter middagen så ställde vi oss bland de uppskatningsvis 35-50.000 människorna och väntade in fyrverkerierna som skulle börja klockan 21.00.
Fyrverkerierna började exakt klockan 21 och slutade 21 minuter senare.. Finanskrisen märktes inte i skyn.
Det blev helt enkelt en väldigt bra Nationaldag som man sent kommer att glömma.

Imorse så checkade vi ut från Hotellet i Tampa och begav oss mot Miami och South Beach. För en dryg timme sedan kom vi fram till Hotellet här och nu ligger jag i sängen och försöker att återhämta mig lite efter bilturen.
Den här delen av Miami är så pass idyllisk att man knappt tror att det är sant. En sjukt avslappnad stämning och en påtaglig mängd Kubaner och andra Spansktalande människor promenerar runt kring palmerna här på Collins Blvd, som ligger ett kvarter ifrån självaste South Beach.

Nu väntar en promenad på stranden, och imorgon så sticker vi till Key West över dagen. Lite bilder kommer att laddas upp ikväll..

PS. Det biter inte riktigt att säga att den svenska sommaren är så varm och hit och dit. Sedan vi kom till Florida har vi haft ett temperatursnitt på cirka 30 grader (dag och natt) och det blåa regerar på himlen, så, SCHH!

Dag 136, Orlando, FL - Solbrännor & Nonsens..

Guten tag!

Eftersom att brorsan nu har kommit på besök så har det inte blivit så mycket bloggande på sista tiden jag ska försöka förbättra den delen inom kort..
Jocke kom till Atlanta med fligt DL173 från Stockholm. Han skulle landa 17.15 och jag åkte dit lite i förväg för att vänta in honom.

När jag kom fram till Atlanta International Airport så parkerade jag bilen och gick in på South Terminal för att kolla ankomsttavlan. Ingen DL173 fanns med på någon ankomsttavla. ”hmm”, tänkte jag , i tron om att jag åkt till fel flygplats. Efter att ha frågat den extremt oentusiastiska informationspersonalen så fick jag reda på att jag visst var på rätt flygplats, men det fanns inget svar på varför det inte fanns någon information på tavlorna. När klockan slog 18.15 så kom Jocke till Ankomstlobbyn och letade med blicken efter sin lillebror. Jag smög mig på honom och stod bakom honom i ungefär 1 minut tills han äntligen vände sig om.
Riktigt konstig och skön känsla att träffa brorsan efter så lång tid.

Vi satte oss i bilen och åkte mot Motellet där jag och PJ tagit in en dag tidigare. Innan detta hade han självklart, enligt överenskommelse, lämnat över snuset till mig. Glorious, Glorious Rapé!
Vi började planera vart och när vi skulle börja ta oss ned till Florida och kom fram till att den 1a juli verkade vara ett bra datum.. Dagen efter han kommit.

I Onsdags åkte vi från Atlanta till Orlando, en resa som tar cirka 8 timmar med bil, ingen större fara med andra ord.
Vi hade bokat hotell i förväg och kom fram till ”Monumental Hotel”, som ligger precis vid SeaWorld och alla andra stora nöjesställen som Orlando är känt för.
Som ni kanske tidigare har läst på bloggen så har det förekommit en del sömnpratande under resans gång. För det mesta så är det jag som har stått för det, men nu när Jocke har kommit så har jag fått lite konkurrens. PJ’s klassiker är när vi kom till Denver efter en 23 timmars bilfärd ifrån Seattle och vi precis gått och lagt oss. Han började gagga om att det var någon som höll på att sno hans necessär som stod precis vid det något öppna fönstret.
Jag har gjort ett par klassiker, varav en ägde rum i bilen mellan Seattle och Denver. Jag ryckte uppenbarligen tag i GPSen och började snacka om att vi åkte fel väg. Tydligen hade jag vaknat häromdagen och skrikit att PJ skulle kolla på någonting som var ”coolt” inne i motellrummet. Jag kommer ihåg cirka 15% av vad jag snackar om i sömnen.
Jocke har redan dragit sin klassiker. Den kom igår kväll.
Här följer konversationen jag hade med min sovande bror.

(Jocke ”vaknar” och tittar mig rätt in i ögonen med sina ögon lätt skelande)
J:”Mullinöx snu gröö hmm snepp… nee naa pan daka bröp.. nenne na hamman hmm.. meme meme.. mene.. jana ryn sova iman nann? Rere..”.
P:”…..Vad fan sa du…?”
J:”Jene nene ndj ibland ju!”
P:”Hahahaha! Jaha! Du säger det?!”
(Jocke vänder sig om och trycker ned huvudet mellan ett par kuddar)
PJ:”Pontus.. Vafan sa han för någonting?”
P:”Haha! Jag tror att han menar att vi ska sova nu, eftersom att vi ska upp tidigt imorrn..­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­ Och nu skäms han eftersom att han vet att han har pratat i sömnen!”

Det var så jävla roligt… En sån där sak som man önskar att man hade haft på film.

Idag så aktiverade vi oss genom att åka till vattenlandet ”Wet and Wild”, som bara ligger ett par kilometer ifrån Hotellet vi nu bor på.
Helt sjukt kul var det! Vi åkte de mesta attraktionerna och garvade så hårt så att magen gjorde ont. Det blev, trots att det är ”lågsäsong” här i Florida, en hyfsat fin dag med en hel del solsken. Om man frågar min kära bror så blev det nog lite för bra väder. Det är nämligen så att Jocke är lite… rödlätt.. Han har lite svårt för det där med solen… Eller så har solen svårt för honom.. Han går hursomhelst runt här på hotellrummet nu och frågar frekvent om vi vet något Apotek som har öppet 24 timmar. Han är RÖD! Nu menar jag inte Göran Persson-röd. Utan mer Lars Ohly-vinröd! Sjukt kul!

Efter att vi kommit hem, duschat oss rena och slappat ett tag så stack vi iväg till T.G.I Fridays och beställde en varsin burgare med Sweet Potato Fries, någonting som är sjukt underskattat!
Efter det drog vi iväg till Wal-Mart i utbildningssyfte. Adjektiv kan spys ut över Wal-Mart varuhusens storlekar, men jag tänker inte ens försöka att beskriva den massiva mängden skit och krimskrams som finns innanför dörrarna..

Nu har vi tagit oss tillbaka till Hotellet och jag tog precis en liten paus ifrån skrivandet och åkte till Walgreens med brorsan för att skaffa kylbalsam och allt vad det nu heter.

Imorgon drar vi iväg till Tampa, vänta er en uppdatering därifrån!

Dag 134, Atlanta, GA - Besök

Då har vi pallrat oss från Alabama och befinner oss nu i Atlanta i Georgia.. Vet inte riktigt om det finns en Svensk översättning på "Georgia". Har funderat lite på det och kommit fram till att det i sådant fall måste heta "Georgien".. Vilket är ett land?
Förhoppningsvis så finns ingen översättning, för alla vi vet ju att i stort sett allt på Engelska som översätts till Svenska blir sådär fruktansvärt mesigt. Som med filmtitlar!

Nu är vi i Atlanta. Eller "The Capital of the South" som den kallas. Verkar vara en ganska fin stad, men att slå på nyhetskanalen var sådär. Ett spontant mord, något parkeringsgarage som kollapsat, osv.

I detta nu så sitter min bror på ett flygplan någonstans över Atlanten och är förbannad. Inte för att han inte vill komma fram, men för att han, likväl som jag, hatar att flyga.
Han kommer att komma fram om cirka 7 timmar, och jag ska då försöka möta upp honom på flygplatsen och ta honom hit till motellet. Kan bli en intressant historia eftersom att Atlantas flygplats är stor som fan.

Någonting som är lite grädde på moset (vafan är det för uttryck?) är att min kära bror har tagit med sig snus hemifrån Svealand! Därför kommer jag att nr honom att öppna resväskan redan innan jag hälsat på honom, eftersom att jag inte har snusat på över en vecka nu.
Det är inte bra att inte snusa.
Jag får konstiga drömmar och ont i huvudet.
Nu inatt så drömde jag att Michael Jackson var blind och spelade piano och vann American Idol. Uppenbarligen så upprörde MJ's vinst mig, och jag (som satt i publiken) reste på mig och började skrika oförståeliga ting.
Jag måste sluta snusa..

Dag 132, Oxford, AL - White trash & Black jack.

"...where the skies are blue.."
Så går en ganska känd låt som handlar om den här delstaten.
Än så länge så lever inte Alabama upp till lovorden som skriks ut av packade skandinaver runt medelhavet och av förtidspensionerade ålands-båts entusiaster..
Ett ord. Regn!

När vi vaknade imorse så var det ( som vanligt i memphis) snuskigt varmt. Och sunda förnuftet säger att det blir varmare söderut, men icke!
Värme var ingenting vi bad om, så på den fronten kan jag inte klaga (memphis:38, Alabama 28).Men däremot hade vi kanske inte hoppats på en väderlek med temat "nederbörd".

Tanken från början var att vi skulle ta in på något motell i Birmingham (där de älskar guvernören), men efter att ha besökt ett par motell som gav begreppet "risigt" en helt annan innebörd så bestämde vi oss för att ta oss ytterligare österut mot Atlanta.
Det började regna.
Folk stannade efter motorvägen och andra slog på varningsblinkers och kröp fram.
Som svensk så finns inte ens en tanke att stanna bilen för att vädret är lite dåligt, men kom ihåg att majoriteten städer i Amerika som ibland drabbas av snöfall lamslås när det ligger snö på backen. Hur stavas det..? Mesigt!!

Vi fortsatte i östlig riktning och såg i stort sett ingenting. Blixten slog ned helt sjukt nära oss, om inte till och med i bilen. Men som jag fått lära mig av en något ovädersrädd mamma så är man tydligen säkrast i bilen. Själv har jag ingen direkt respekt för sånt där och tycker att det bara blir häftigare ju mer det låter, men när synfältet blir helt kontrastlöst vitt så blir man lite... Överraskad..

Vi bestämde oss för att stanna till i Oxford över natten och har nu tagit in på ett helt okej motell.
På vårat ständiga frukost/middagsställe så jobbar en tretandad inavlad, gravid 25-åring som refererar till en folkmassa som "yall" och vars ansikte bestod av 50% utslag och 50% akne. Hoppas att plasthandskarna har genomgått kvalitetstester...
Det verkar summera den här stan. Som för övrigt inte ens hade funnits på kartan om det inte hade varit för Wal-Mart.

Imorgon ska vi förmodligen sätta oss i bilen och brumma iväg till Atlanta och Georgia. I och med det så kommer vi att entra en annan tidszon och endast ligga 6 timmar ifrån Sverige.

Atlanta är lite större än vad man, eller i alla fall jag, trodde. Det bor cirka 5 miljoner människor i Atlanta och tydligen är den väldigt utbredd.
På tisdag runt klockan 17 kommer brorsan att landa i Atlanta, vilket betyder att det snart bara är ett dygn kvar. Första natten kommer vi att spendera i Atlanta och dag nr. 2 ska vi ta oss ned till Florida och se vad som finns att göra. Det ska bli sjukt kul och jag ser fram som emot att träffa brorsan igen såhär efter drygt 5 månader.

Det kommer med största sannolikhet att hända en hel del kul saker under den tiden brorsan är här, och jag kommer från och med Tisdag att ha en dator så att jag kan blogga och lägga upp lite bilder från kameran..

Nu ska jag titta på ett avsnitt av "Jesse James is a Dead man", där jesse james ska köra Figure 8 racing, som förövrigt verkar vara en helt sjuk sport. Kolla in det på YouTube.

Dag 130, Memphis, TN - Vi kom, vi såg, vi vomerade..

God kväll!

När vi var uppe i Seattle hos Madde för någon vecka sedan så läste Madde några rader ur en bok hon hade som handlade om Svensk mentalitet.. En massa påståenden om Svenskar helt enkelt.
Många av påståendena var så sjukt träffande så att man började skratta. Men som med allt annat så tänkte man "det där stämmer in på Svenskar som fan!.. Men inte på mig.."
Jo tjena!
Efter att ha vistats i annan än svensk kultur i snart 5 månader så börjar man märka hur Svensk man egentligen är..

Ett bra exempel är dagens middag, som bestod av en Buffét på något white-trash ställe har i Memphis.
Vi stiger in med våra huvuden högt. Frågar den pyttelilla asiatiska damen vad buffén kostade (för att få en aning om hur mycket vi skulle äta för att "vinna").
Vi högg in och tog abnorma mängder på talriken för att maximera "vinsten". Efter ett tag började vi klaga på att vi började bli mätta, varpå jag påminde mig själv och PJ om att det inte handlar om hunger eller mättnad, utan om inställning! Vi skulle segra!
Efter två talrikar huvudrätt och en talrik efterrätt började magen säga ifrån. Vi kastade in servetten och såg våra förluster.
Detta följdes av att jag körde, lite fortare och mer vårdslösare än tillåtet, tillbaka till Motellet, och innan jag hunnit parkera så hade PJ börjat springa mot dörren. Han vann den striden.

I övrigt så har vi inte gjort så mycket idag.. Det har varit en slö dag, men ändå rätt skön.
Vi har framför oss att lista ut vilken väg vi ska ta till Atlanta och Georgia. Antingen blir det via Nashville, som ligger nordost om oss, eller så blir det via Alabama och genom Birmingham, vilket är en lite kortare väg.

Men först av allt ska jag försöka sova bort krampen i magen..

Dag 129, Memphis, TN - Rock och roll..

Nu befinner vi oss i Memphis, Tennessee.

Om man nämner Memphis för i stort sett vem som helst, så är nog den första tanken hos den personen Musik..
Och inte är väl det konstigt..
Det var ju trots allt en kille som bodde här som blev ganska stor i musikvärlden.. glömde bort hans namn..
Just ja! Elvis Presley.. "The King"..

Idag åkte vi till Sun Studios, som kallas "The Birthplace of Rock and Roll".
Artister som Jerry Lee Lewis, Elvis Presley och min favorit, Johnny Cash - har spelat in där. Även U2 och andra stora band har spelat in sin musik där. Men U2 faller lite i skymundan (i alla fall i min hjärna) när det talas om Elvis och Johnny Cash..
Vi tog en guidad tur genom den ganska lilla studion, och såg bland annat Elvis Presleys första framträdande på "National Television", ett framträdande som kom att bli ganska omtalat.
Vi steg in i studion där en massa gitarrer och pianon fanns kvar sedan tiden då dessa extremt stora herrar inom musiken var där och spelade.

Vi fick höra en massa inspelningar, varav vissa misslyckade. Riktigt, riktigt häftigt.

Som sagt så är vi nu i Memphis.
Förutom Musikhistorian så verkar staden jävligt trist faktiskt. Inte speciellt säker heller. Vi bor iofs riktigt bra och billigt, så eventuellt kommer vi att stanna här ett par dagar till och kolla in omgivningarna.

Här kommer de utlovade bilderna!

Dag 125, St Louis, MO

Hallå där!

Det var ett tag jag uppdaterade er där hemma, så här kommer ett par rader om vad som har hänt de senaste dagarna..

Som sagt så bodde vi på ett Hostel i Denver som i sin helhet var helt okej, men det var en detalj som jag speciellt gillade med det stället; att de inte tog betalt!
Vi skulle egentligen gå och betala för våran andra natt på morgonen dag 2, och när vi kommit till kontoret så fanns ingen där.. Så vi åkte och käkade frukost och spenderade dagen på annat håll. När vi kom tillbaka till Hostelet så satt det en lapp på dörren in till kontoret där det stod att ingen skulle vara där under eftermiddagen på grund av att någon i personalen skulle ta studenten.
Dagen och kvällen gick och vi slapp betala.. På morgonen efter så ville vi inte riskera att springa på någon i personalen, så vi gjorde det självklara.. Vi rymde genom fönstret.. Great Sucess!

Sista kvällen i Denver så kom jag att tänka på att jag sett/hört/läst någonstans att det låg en Svensk stad i Kansas, och mycket riktigt! Vi knappade in "Lindsborg" på GPSen och började beta av sträckan.

En sak som var rätt häftig var att man verkligen kunde se vart gränsen mellan Rocky Mountains och The Great Plains var. I backspegeln såg man snö på de 3500 meter+ topparna och framåt var det platt.. Alltså.. Platt!
I 80 mil var det platt.. Sådär exotiskt..

När den Engelska damen som bor i våran GPS äntligen bad oss att svänga så började skyltar om "Little Sweden" att ploppa upp längs motorvägen..
"Swedish Meatballs"
"Swedish Pancakes"
"Pickled Herring"
"Swedish giftshop"
Och min favorit "www.dalahorse.com"

När vi kom fram så började vi direkt leta efter ett risigt motell där vi kunde spendera natten. Ett sådant hittades på E. olsson St.

Helt plötsligt så började det regna och åska, vilket man nästan hade kunnat ge sig fan på - vi var ju trots allt nästan i Sverige.

Jag hörde från grannens TV att det hade rapporteras om en Tornado i närheten av Lindsborg. Jag gick in til rummet och bad PJ zappa fram den lokala nyhetsstationen. Så gick strömmen.
Folk började gå ut ur rummen och samlade sig runt parkeringsplatsen.
Jag började prata med en kille som kom ifrån trakten och han förklarade vart skyddsrummet låg och att vi skulle ha tre minuter på oss att ta oss dit om alarmet skulle börja tjuta..

Efter att ha fått en lektion i Tornados så pekade killen, Dean, ut över himlen och sade "this is the calm before the storm.. See how the wind and rain stops?"
Det blev nästan helt tyst och det slutade regna.
Stormen missade Lindsborg med 1 mile (1,6 km).
Häftig upplevelse faktiskt..

Dagen efter kom att bli en varm dag, drygt 35 grader och stekande sol.
Vi åkte runt i den lilla svenskbesatta staden och tittade på allt ifrån fotbollsarenan för deras lag, "the swedes", till den pyttelilla midsommarstången som stod kvar sedan midsommarfirandet..

Imorse lämnade vi Lindborg och Kansas för St Louis, Missouri.. Och i skrivande stund sitter jag i bilen och fördriver lite tid genom att blogga lite mellan lässtunderna i Lonely Planet.

Dag 122, Denver, CO - Jag har blivit min syster..

...Blivit din syster?? vad fan menas med det?

Nar jag var yngre sa hande det ibland att jag akte med min syster in till stan och shoppade. Det blev oftast (alltid ar nog mer korrekt) heldagar med massvis av butikstopp.. "jag maste bara titta!!"..
Nar det hande att jag faktiskt kopte nagonting sa blev syrran alltid entusiastisk.. Hon ville hjalpa till, kolla priser och allt mojligt..

Nar det hande att nagonting jag kopte gick sonder eller var nagot annat fel pa sa tog det hus i helvete. Systern min blev tokig! Hon skulle alltid aka in och byta ut grejerna och till raga pa det kanske ge manniskan (som gud forbjude ibland var otrevlig) en ordentlig avhyvling.
Jag ar lillebror. Jag tyckte att det var lite jobbigt och kanske till och med lite pinsamt att sta brevid och se min syster sta och tjafsa..
Nu, 20 ar gammal, verkar jag ha blivit likadan.

Jag alskar det..

Vad jag syftar pa ar saklart hyrbilsharvan.
Jag tycker att vi har fran forsta borjan betalat alldeles for mycket pengar for hyrbilen (trots att jag vet att vi valt det billigaste och basta alternativet) och kanner att jag vill ha lite mer valuta for pengarna.
Forsta bilen vi fick var en Dodge Avenger.. Den fick dem tillbaka efter drygt 100 mil. Jag skyllde pa att det var fel med styrningen, vilket det inte var.
Bilen vi fick som ersattning var den lilla silvriga Pontiac Vibe G6. Den fick de tillbaka efter tva veckor for att "det var fel pa bromsarna och farthallaren", vilket det inte var.
Eftersom att jag "blivit tvungen att lamna tillbaka tva hyrbilar pa grund av att de inte var i gott skick" sa ville jag ha en gratis update. Det blev en Nissan Rouge Mini SUV. Helt okej bil men riktigt, riktigt ful.

Jag vill inte aka runt i en ful bil.
Vi akte darfor tillbaka dit idag, mestadels for att se vad det skulle kosta att uppdatera bilen till en lite sportigare modell tills bror min kommer over. Men jag kunde inte halla mig och berattade for den ryska mannen i receptionen att jag har problem med ryggen och att Nissan Rouge inte hade nagra bra justeringsmojligheter. Sjalvklart kan de inte saga nej till en manniska som lider, och darfor fick vi lamna in den och valja en ny bil.
Dogde Nitro SLT. 3.7 Liters V6a blev resultatet av min ryggskada.
Tack!

Nu vill jag kora den dar bilen, bli trott pa den, lamna tillbaka den och fa en battre...
Haha..

Mycket vill ha mer.

Dag 121, Denver, CO - Och seeeen..

Sa hande i stort sett ingenting..
Konstapeln informerade oss om vad en "Elk" var for nagonting, vilket vi for tillfallet lyckades spela sa pass otroligt dumma sa att han trodde att vi faktiskt inte visste vad det var.
Orden; "I'm not going to write you a ticket" har nog aldrig kommit sa ovantat.. puh..


Efter den lilla incidenten sa fortsatte vi att kora vara 3-4 timmars pass genom natten. 21 timmar efter vi lamnade Seattle sa befann vi oss i Boulder.
Boulder ligger ett par mil norr om Denver och ar kant for att University of Colorado ligger dar. En ganska liten men hyfsat fin stad som nastintill utgor gransen for Rocky Mountains i Vast och de stora slatterna i Ost.
Vi bodde pa 12th Street pa ett Hostel som var helt okej. Det som var lite lustigt med det hela var att Hostelet lag mitt bland alla Fraternity houses. Forutom ett par smallare och lite skrik under natten sa verkade det dock inte vara nagon storre aktivitet ute i kvarteret, vilket valkomnades av vara extremt trotta hjarnor.


Att lamna Seattle kandes lite vemodigt, dels for att man faktiskt larde kanna den staden ganska bra efter att ha blivit guidad av Madde, och dels for att det var en grymt tid som vi spenderade dar.

Nu befinner vi oss hursomhelst i Denver, CO och har spenderat dagen genom att akt runt i staden, kollat in Colorado Avalanches hemmaarena Pepsi Center och akt till National Rental och klagat och bytt ut varan bil till en miniSUV.

Nu bor vi pa ett Hostel pa Race st en bit utanfor Denvers karna, och betalar $24/natt och person, vilket egentligen ar sjukt dyrt om man jamfor med vad det kostade att bo pa Hostel i Australien och Nya Zealand.

newsflash. Om drygt 11 dagar sa kommer bror min att mota upp oss i Atlanta, Georgia och spendera drygt 2 veckor pa vagarna med oss, kommer att bli grymt! borjar kannas att man har varit borta ratt lange nu nar man tanker pa nar man traffade familjen sist, 18 Februari.. For att inte tala om systern min som ar bosatt i Schweiz av alla javla stallen, henne har jag inte traffat pa snart ett halvar.

Snart ska vi forsoka att lista ut vilken vag vi kommer att ta genom landet, eventuellt sa aker vi lite soderut och ser en del av Texas, eller sa aker vi rakt Osterut genom bla. Kansas. Nagon vag blir det i alla fall, och jag tvivlar pa att nagon utav alternativen ar daliga.
Om det ar nagon som har nagot tips som ar relevant sa ar det mer an valkommet!


Tankte ladda upp ett par bilder fran de senaste dagarna och fran Seattle har pa bloggen, manga av dem finns redan upplagda pa gamla hederliga Facebook, men ni som kanske inte ar lika moderna och tjacka som jag ar kanske har missat Facebook-fenomenet och darfor kommer jag att lagga upp dem har med!

Dag 120, Montana - Konversation

Konstapeln: -"Do you know the speed limit on this road?"
Svar: "75 MPH?"
Konstapeln: - "that is correct.. Do you know what you were doing back there?"
Svar: "no"
Konstapeln:- "110 Miles per Hour! I dont know what that is in kilometers, but that is a whole lot son....


Fortsättning följer...

Dag 119, Seattle, WA - Weekend..

Halla dar.

Det har varit lite daligt med bloggandet de senaste dagarna, mestadels for att det har varit mycket i gorningen..

I helgen sa blev vi overbjudna till Louisa, som ocksa ar har i Seattle som AuPair. Vi bokade upp helgen genom att trycka in en fest pa fredagen och en konsert pa Lordagen. Mycket trevligt.
Det lagades god mat och bjods pa gott sallskap i form av Maddes och Louisas kompisar fran Mexico och Frankrike.

Pa nagot satt sa hade Louisa och Madde blivit tipsade om en konsert i Capitol Hill i Seattle. Det var ett Svensk band vid namn "Miike Snow" som skulle spela. Madde kopte varsin biljett till oss och pa Lordag kvall tog vi bussen fran Louisa i West Seattle till stallet konserten skulle vara pa.
Nar vi stod i kon in till stallet sa hojtade Madde till och sa at mig att kolla pa en kille som holl pa att ga in pa klubben..
Den rodhariga killen hon syftade pa sag exakt ut som en kille som brukar ga pa bussen kring Svanhagen pa Ekero.. Ni Ekerobor vet nog vem jag syftar pa.. Kort, Rodharig, speciell stil och skaggig.. Det visade sig att den rodhariga killen var trummis i bandet och Madde fragade efterat om han kom fran Stockholm, och han svarade Ja. Troxhammar narmare bestamt..
Liten varld? JA!

Bandet var ruskigt bra faktiskt och sa fort jag far tillfalle ska jag hamta deras album via iTunes.

Imorgon beger vi oss osterut.

Dag 114, Seattle, WA - När vi blev det oväntade besöket..

Hallå där!

Igår åkte vi från Salt Lake City med GPSen inställd mot Washington.
Vi satte oss i bilen runt klockan 10 och brummade iväg nordväst.
Eftersom att det är cirka 140 mil mellan Salt Lake City och Seattle så bestämde vi oss för att köra tretimmarspass så att vi inte skulle somna vid ratten eller på annat sätt orsaka dödsolycka.
Vi körde över Idahos gigantiska slätter som nästintill missbevisade att jorden är rund.
Ett tag så visade GPSen att nästa sväng var 676 kilometer fram.. Malmö - Uppsala...

Efter att jag hade slukat en Rockstar (kanske den mest överdimensionerade energidrycken i världen) så kände jag att jag kunde köra i åtminstonde 17-18 dagar till.. Blodsocker Upp... Blodsocker NED.. När vi stannade någon timme senare kunde jag knappt stå på benen på grund av blodsockret. läsk-igt.

Vi stannade en bit in i Washington för att sova lite då vi kände att våra sinnen och kroppar började svika oss. Resultatet blev - inte speciellt överraskande - ett risigt Motel.
Efter att ha sovit i lakan täckta av diverse kroppsvätskor så pallrade vi oss upp i morse och körde de 25 milen som var kvar till Seattle..

Jag hade medvetet inte ringt Madde på 1,5 dag för att försöka få henne att tro att vi inte skulle komma. Och till och med gått in på Facebook och skrivit "Vancouver" i statusfältet.
När vi stod på 2302 Nob Hill Ave. i Seattle så ringde jag upp henne och sa att vi var på väg mot Vancouver, och förmodligen inte skulle synas förrän helgen.
Efter att hon hade köpt mitt paket skitsnack så berättade jag snällt att jag bara skojade och att jag stod utanför dörren.
Utspringandes kom en glad Madeleine. Vilken skön känsla!

Efter att ha umgåtts lite med Madde och hälsat på familjen hon bor hos så åkte vi, med den treåriga störtsköna grabben Jack, till Pre School för att hämta Sam, Hans tre år äldre bror.
Störtsköna ungar! Den mindre utav dem ramlar och slår sig hela tiden och verkar inte bry sig om löjligheter som att börja gråta. Den äldre varianten skulle utklassa mig på Trivial Pursuit..
Stämningen var med andra ord mycket bra, och barnen verkade stortrivas. Sämre blir det ju inte på grund av att de har Madde som andramamma.

Ikväll så träffade vi två av Maddes aupair-kompisar, Louisa och Pamela, och det verkar vara ett par riktigt, riktigt snälla tjejer, roliga också. Vi satt och drack Corona och åt Nachos på ett jättemysigt ställe i utkanten av Seattle. Mycket bra kväll..

Vi har blivit otroligt väl mottagna här och är extremt tacksamma för det. Vi får bo här i huset och vara med Madde och ungarna om dagarna, vilket är sjukt kul..

Nu börjar det bli lite perverst att vara vaken längre, så nu går jag och stänger av hjärnan ett par timmar..

Dag 111, Salt Lake City, UT - förbannad..

Jadå.. Nu är vi i Salt Lake City. Staden som har hållit OS två gånger och där mormoner strapatserar fritt på gatorna, härligt!

Staden har en ganska kompakt kärna och är inte regelrätt vacker.. Men det är något i luften som gör att det känns lite hemtrevligt.. Kanske det är pappersbruket som bidrar till doften..
Vi bor på ett Hostel (för första gången i USA) som ligger på F Street. Det är lite konstigt eftersom att det är ett vanligt villaområde.
Trots en del avföring på badrumsgolvet och en extremt hög narkotikahalt i blodet hos den gemene gästen så är det faktiskt ett ganska bra hostel.. Eller härberge..

Igår såg vi den nya Will Ferrell filmen "Land of the Lost", som kommer ut i Sverige i mitten av september. Den var, som alla Will Ferrells filmer, riktigt bra och förjävla rolig.

För något år sedan så satte jag mig ned och gjorde en lista över en massa saker som gjorde mig förbannad, och lade sedan ut den på Facebook. Såhär ett tag efter författandet av listan så har jag märkt att det finns en hel del att tillägga, och många av punkterna har genererats fram av den här resan, så nu tänkte jag skriva ned ett par utav punkterna, så får vi se om några utav er sympatiserar med mig..

• Folk som visslar i en kö borde förflyttas till en annan kö.. Death Row..

• Folk som tror att jultomten kommer från Nordpolen.. Han kommer från Rovaniemi!

• iPhone.. Missförstå mig inte.. Jag älskar den, men fanskapet går inte att prata i!!

• Folk som refererar till objekt som "han/hon".. Undrar vem som bidrog med den punkten på listan..

• Att basket (eller som det heter på riktigt; "korgboll") är större än hockey och petar hockeyn från TV-tablån i USA.

• Folk som klagar på medelålders personer som jobbar på diverse snabbmatsrestaurang. Allvarligt, han/hon jobbar på donken vid 40 års ålder..Big Chocker att det är en idiot..

• Folk som skriver saker som "Big Chocker" i en Svensk text för att verka Amerikaniserade..

• Pär Lernström.

• Samtliga Svenska medvindssupportrar. Vem bryr sig om Söderling nu?

• Svenska landslaget i fotboll..

• Folk som fortfarande blir förbannade för att vi förlorar i Fotboll..

• Tiggare som har dyrare skor än en själv.

• Lonely Planets inkorrekta pristabeller.

• Folk som fortfarande drar " Vita huset brann ned, och allt som står kvar nu är en svart Barack".. Snälla rara.

• Att INGA prislappar i USA visar pris ink. Skatt..

• Patrik Ekwalls inkompetens inom Hockey.

• Australiensiska och Nya Zeeländska hus som totalt saknar isolering.

• Inreseformulär.

• De extremt små vattenglasen på flyplan. De borde marknadsföras som "vattenshots"..

• Att alla svenskar (inklusive undertecknad) klagar på det svenska skattesystemet vart i världen vi än kommer..


Det var en liten del av alla faktorer som framkallar mord och krig här i världen. Jag tänkte skriva av mig då och då på det här sättet så att ni inte behöver läsa om mig på aftonbladets nätupplaga angående mord inom ett par veckor..

Imorgon ska vi åka till Washington. Och för er som tror att jag menar Washington D.C när jag skriver Washington kan sätta er och Googla Amerikas delstater..

Dag 109, Någonstans i Utah - On the road

Gud sade någonting i stil med "naturen är nu eran att förvalta, men att ta sig från punkt A till punkt B tar en jävla tid", och visst hade han rätt den gamla skojaren!
I denna stund sitter jag i bilen och blickar ut över ännu en mil av raksträcka.. GPSen säger att vi ska svänga om 115 kilometer, så ljus i tunneln finns..

Att stressköra är ingen idé här. Om vi inte visste det innan så ändrades uppfattningen igår när jag (med min otroliga tur) körde om en bil aningen fort och tight.. Naturligtvis så var mötande fordon en polisbil.. Alla lampor tändes i ansiktet på mig och jag fick den där känslan man får när man inte riktigt vet om man ska börja gråta eller göra i brallan.. "vafan, så farligt kan det inte vara att bli stannad", tänker säkert majoriteten av er. Nja. Jag vet inte riktigt faktiskt, eftersom att jag aldrig blivit det.. Men jag vill gärna inte ta reda på hur det går till när Konstapel Hillbilly vill visa sin makt för turisten som åker runt med en stadsbil med CA-plåtar.. Alla vi har väl sett den otroligt ointelligenta serien "Cops" som visas mitt på dagen så att man kan hinna klämma in det mellan besöket hos arbetsförmedlingen och den kvällliga misshandeln av barnen..

Hursomhelst så hade jag lite tur i oturen och slapp förklara mig för Konstapeln då han hade bråttom hem till sin kvällsliga rutin i barnkammaren..

Ni som sett bilderna från föregående inlägg och har en någorlunda fungerande hjärna har säkert redan förstått att vi besökte Grand Canyon igår. Och jisses vilken upplevelse det var. Ni som inte haft möjlighet att besöka parken borde göra det..

Efter fotosessionen vid Grand Canoyn så började vi jaga logi. Det var lätt. Men som med allt i det här landet, så var det långt! Närmare bestämt 15 mil.
Vi kom fram till "Grand Canyon Motel" och frågade den löjligt kompakta gubben iklädd slitna jeans och hängslen vad för priser de hade. Efter att ha fått svar på frågan och bokat rummet så blev vi visade till rummet. Det slog mig då varför stället inte fanns med på motels.com. Med heltäckningsmattor fulla av saker som biologer än inte hunnit kartlägga och ett badrum som inte blivit städat det här århundradet så hade det varit förolämpande mot rankningsystemet att ge rummet en halv stjärna. Men orken att leta upp en annat motel fanns inte där, så vi installerade oss och sade god natt till grannarna som också skulle gå och knyta sig i sina husvagnar och lade oss i våra lakan, som i sig erbjöd sällskap i form av tre miljoner kvalster.

Så nu sitter vi här, i bilen på väg emot Salt Lake City.. Ikväll är det den femte finalmatchen mellan Pittsburgh och Detroit, och målet i Salt Lake City är att hitta en bra bar att se matchen på.. Hockeykväll med andra ord, mycket välkommet..

Dag 108, Grand Canyon, AZ - Bilder...

Dag 105, Las Vegas, NV - Glitter & Glamour... Och tiggare..

Jag vet inte om det har med mitt utseende att göra, mitt klädval eller min attityd. Men av någon anledning så dras tiggare till mig. Och då menar jag inte den sortens tiggare som sitter på gatan och håller tyst, utan den andra sorten, de som kommer fram till en, försöker att starta en konversation (som ofta är rätt lam på grund den otroliga retoriksbristen) för att sedan försöka lura av en pengar, på ett fredligt, men obekvämt sätt.

Och ni som känner mig vet att jag inte är den mest givmilda människan i världen när det kommer till att ge bort pengar till smutsiga främlingar som osar Jack Daniel's och Cola. I och med detta så uppstår alltid en liten pinsam tystnad efter jag avslagit fanskapets förfrågan. Själv brukar jag se den pinsamma tystnaden som en positiv sak (i mitt huvud så framstår det som om att jag faktiskt tjänar pengar på att inte ge honom några och jag börjar på tvångsmässigt sätt räkna ut vad jag "tjänar" i sekunden).
Hursomhelst så blev den pinsamma tystnaden lite längre än så idag när jag nekade en tiggande latinoamerikan på McDonalds. Han bestämde sig för att sätta sig ned på behörigt (men irriterande) avstånd och leka arga leken med mig. Under den ungefärliga kvart som han insisterande på att stirra på mig så hann han även trycka ut sig en massa blaja som allt slutade med "holmes" eller "homes" eller vad ordet nu är. Helt fantastiskt hur många talanglösa människor det finns där ute..
För er som undrar hur mycket jag "tjänade" så var det ungefär 3 dollar..

Igår så åkte vi till mitten av Las Vegas blvd (the strip) för att besöka de större spelhålorna.. Först åkte vi till The Palms (playboy) och kikade runt.. Det var inte något direkt drag där, så vi stack vidare till det lite mer berömda Bellagio..
Bellagio var sjukt häftigt. Extremt stora ytor överallt och smockfullt med människor som har lite för mycket pengar.. Till exempel så fanns det en hel del Black Jack bord med $300 som minsta insats. Det är mycket pengar.. En gammal tant satt och förlorade 500-mark efter 500-mark och verkade inte bry sig.. Äckligt..

Idag så besökte vi New York, New York som är ett ganska häftigt ställe, det är typ 5 höga byggnader som alla är replikor av kända byggnader i New York, typ som Empire State Building..

Dagens gärning blir nog att vi äntligen har fixat hållaren till GPSen så att vi nu slipper ha den i knäet hela tiden. För er som undrar så utfördes detta på det mest professionella sätt med hjälp av en orimlig mängd superlim och manskraft och signerades med mitt namn. Den där hållaren kommer att överleva krig, finanskriser och alla former av klimatförändringar.. Patentet är taget!

Eftersom att vi är i Las Vegas så är frågan oundviklig. Hur mycket pengar spelar vi bort?
Jadu. Med budgeten som vi besitter så blir det inte mycket pengar över till att spela bort, men självklart bidrar vi med pengar till de redan rika i form av små förluster vid slotsmaskiner och black-jack bord. Själv har jag en fantastisk otur i spel. Allvarligt.. Jag lovar att jag plockar ut det lägsta kortet ur en kortlek 10 gånger av 10 om målet är att plocka ut det högsta. Det hjälper inte att jag har sämre tempeament än en löpande tigermamma och detaljerat tänker ut det sätt jag en gång ska slå sönder en enarmad bandit varje gång jag förlorar, men men.
PJ försöker mer att dölja de känslor som kommer när han förlorar, och misslyckas med det ofantligt. Alltid så vill han att jag ska "gå kvitt eller dubbelt" om jag fortfarnande spelar när han förlorat. Ganska kul faktiskt.. Men på ytan är det nog jag som är den sämre förloraren..


Laddar upp ett par mobilbilder från de senaste dagarna.. Och på den nya bilen!

Dag 105 - Las Vegas, vilken cirkus..

För det är precis vad Las Vegas är.. En stor cirkus för vuxna såväl som barn.

Enligt mig själv så kan det både vara positivt och negativt. Men för det mesta är det kul som sjutton..

Vi tog oss från Laughlin häromdagen i våran extremt gubbiga medel-amerikansson blåa bil och tryckte in Las Vegas på GPSen. Inte för att det behövdes, eftersom att det är rätt lätt att navigera sig då det finns 2 vägar inom en 10 mils radie, men den monotona rösten känns lite betryggande.

Efter 15 mil av åkning i "rakt-fram" riktning så ställde sig Las Vegas sig i vägen för horisonten, en vy som måste förklaras som konstigt häftig.
Vi tog in på kasinot/hotellet "4 queens" som ligger mitt på den berömda fremont street. 90% av er där hemma skulle känna igen gatan eftersom att den ställer sig lite utanför ledet med sitt upplysta tak (som även fungerar som en 500 meter lång TV). Från vårat rum kunde vi se ut på allt som hände nere på gatan och även vad som visades på den extremt gigantiska TVn, rätt häftigt med andra ord.

Imorse flyttade vi oss från fremont och tog in på "Circus circus" som ligger lite närmare The Strip och har ett stort kasino, nöjesfält (inomhus bergochdalbana, uppskjutet) och massa andra roliga saker.
Priset för ett dubbelrum på ett fräscht kasino här i Las vegas kostar ungefär lika mycket som en säng i ett 8-dorm room i Auckland, NZ. Med andra ord rätt billigt. Hörde även någonstans att det finns över en halv miljon hotellrum i Las Vegas.

Idag ringde jag även till National Rentals och klagade lite på bilen vi fick sist vi bytte. Egentligen så var det inget fel på den, men vafan. Det slutade med att vi fick åka till Las vegas hyrbilscentral (som i stort sett är ett parkeringsgarage där alla hyrbilsfirmor samlats) och leta upp National för att dra samma lögn för dem. Det gick hem..
Nu har vi en annan bil, som förmodligen ingen skulle känna igen om jag skrev modellen. Jag kan i alla fall säga så mycket som att den är riktigt, riktigt fräsch.
Eftersom att jag skrev sådär så kommer min kära bror kontakta mig inom 5 timmar och böna och be mig att berätta..
Ni kommer att få se en bild när jag har tillgång till en dator och därmed bilderna i min kamera.

Om saker och ting går som planerat så kommer vi att åka från Las Vegas på torsdag och sikta mot Salt Lake city.

Nu ska jag fortsätta att trycka i mig min löjligt stora "small drink" gatorade. Sitter nämligen på ett litet hak här i Las Vegas som heter McDonalds och erbjuder gratis WiFi. Jag måste ladda upp en bild på den här muggen. Det är en small!! Fyfan vilka komplex Amerikanerna måste ha..

Dag 101, Laughlin, NV - hillbillys och enarmade banditer..

Laughlin, Baby!!
Eller var det Vegas?

Igår åkte vi från L.A till Las Vegas för att (som få tidigare har gjort) finna lyckan..
"ahaa, i pengar" tänker ni... Njae, snarare i att försöka hitta ett billigt hotellrum.

Las Vegas är för det första stort. Och med stort menar jag gigantiskt.
Längs "The Strip" finns hur många kasinon som helst.. Allt ifrån MGM Grand till Slots of Fun.
I och med denna hysteri kring spelandet så finns även logi, i form av extrema hotellkomplex som stretar upp emot himlen.
Eftersom att det finns så pass många hotell så bildas såklart en hård konkurrens, vilket pressar ned priserna, kraftigt.

Vi lyckades hitta ett hotellrum mitt i Las Vegas för $30. Det var ett sjukt stort rum som låg i anslutning till kasinot.
Någonting som inte riktigt var lika bra var det faktum att det kostade cirka det tredubbla priset att bo - i samma rum - över fredagen och lördagen.
Vi bestämde oss därför för att skippa Vegas över helgen och söka oss söderut, hit - till Laughlin.
Laughlin kallas även "fattigmans-vegas" och ligger cirka 15 mil från sin storebror vid Colorado river, som flyter cirka 15 meter från det 25 våningar höga "River Palms" som vi nu bor på.

Gränsen mellan Nevada och Arizona går också precis vid floden, vilket betyder att en gallon bensin blir 50c billigare efter en kilometers bilfärd. Det blir även olagligt med Gambling och vägarna blir något sämre.

Här i Laughlin så ligger drygt ett dussin kasinon uppradade och samtliga rymmer bra mycket mer än 1500 pers.
I Laughlin så samlas inte direkt världseliten för att spela bort sina pengar. Däremot så samlas någon slags lyckosökande arbetsklass kring slotsmaskinerna här. Trots att det är väldigt fräscht här så blir vi uttittade för att vara lite mer.. Medvetna om vårat utseende än den gemene gästen som förövrigt ser ut som en väderbiten gammal kedjerökare som genomlidit 4-5 skiljsmässor och till råga på det precis förlorat sitt jobb på fabriken och därmed också blivit tvungen att belåna sin bostad (läs husvagn).

Idag har vi tagit det ganska lugnt och inte ansträngt oss för mycket. Det är fantastiskt hur lätt det är att leva bekvämt i det här landet. När dagens mest fysiskt krävande aktivitet var att gå in på McDonalds för att inhandla en köttsemla och 150 gram överfriterade andrahands-sorteringspotatisar så börjar man känna sig lite för västerländsk.
Vi såg Hoover Dam idag också.. Det var en ganska häftig upplevelse faktiskt, men den var faktiskt lite mindre än jag hade väntat mig..

Imorgon kommer det att vara 42 grader celcius enligt väderprognosen. Och av att döma från idag så kommer det att vara 42 torra grader och en sol som inte är att leka med.

En ganska häftig sak med landskapet här kring Nevada och Arizona är att det kan vara berg som sträcker sig högt upp (över molnen om det hade funnits sådana här) och slätter som man nästan kan se horisonten på. Exempelvis så körde jag i 22 minuter igår - utan att röra ratten. Lite sjukt med andra ord..

Imorgon tänkte vi tagit det lugnt här på hotellet och eventuellt vinna en liten slant och förvandla den till en upplevelse med vattenskoter på Colorado river.
Vinna kan man ju alltid göra här i Nevada. Förlora också.

Eftersom att jag skriver det här blogginlägget via mobilen så kan jag inte ladda upp några bilder, men snart så kommer det att laddas upp en jädrans massa såna!

Dag 98, San Diego, CA - Riktigt blogginlägg

Hallå där!

Nu sitter jag äntligen vid en dator, med svenskt tangentbord! lite skillnad från att stå och blogga från mobilen faktiskt. Nu kan man ju till och med skriva om vad vi faktiskt har gjort under de senaste dagarna.

Vi tar det från San Francisco.

Vi lämnade familjen Day och styrde mot Monterey Bay, som ligger söder om Santa Cruz. Vi stannade inte speciellt länge där, utan åkte istället mot Santa Barbara, som ligger ganska nära L.A, i alla fall om man räknar L.A med omnejd.
I Santa Barbara stannade vi i en natt och bodde på Motel 6, som förmodligen är den största Motellkedjan som finns här.
En sak som jag reagerade på var att Motellen här i USA är ganska exakta med de man ser på TVn hemma från trygga Sverige. Om ni har sett serien "My name is earl" så kanske ni får en bild i huvudet.

Vi åkte sedan mot L.A och ordnade tak över huvudet en bit öst om stadskärnan.
Det var varken lätt eller billigt att ordna boende under helgen som nu passerat, eftersom att Memorial Day (minnesdag för bortgångna soldater) ägde rum i måndags.
Memorial Day är en röd dag och därav så blir det ett sjujävla ståhej överallt, mestadels för att Amerikaner generellt endast har två veckor semester om året och därför blir aningen överambitiösa när röda dagar vankas.

Vi åkte självklart in i Hollywood för att kika runt lite och känna på stämningen.. Det var inte som väntat... Extremt turistigt och ingen direkt charm fanns att ta på. Walk of Fame var inget direkt speciellt heller faktiskt, jag menar, det är namn på stenar som man går på..? Nu kanske jag låter som världens mest griniga pessimist, men missförstå mig rätt. Om jag ska rekommendera platser till någon som ska till L.A så skulle inte Walk of Fame vara en utav dessa. Trots det så hade man förmodligen fått panikångest attacker om man inte besökt gatan.

Vi besökte även Universal Studios, som jag skrev om tidigare.
Det är däremot något att rekommenedera. Trots att ett dagspass kostade dryga $70 så var det värt det. Man kan säga att det var som ett roligt museéum och en nöjespark kombinerat i ett.
Vi kollade på Terminatior 2 i 3D, som varken jag eller PJ gjort förut, och det var nog bland det häftigaste jag gjort på länge. Aktiviteter som dessa var gratis på Universal-området (beroende på hur man definerar gratis - $70 inträde).

Vi åkte till Venice Beach dagen innan Memorial Day, alltså på Söndagen.
Det var ingen hit.
Det var så sjukt mycket folk att vi inte ens kom fram till parkeringen med bilen. när vi avverkat ett par timmar i bilen så gav vi upp och satte kurs mot Motellet.

Det där med trafiken här i södra Kalifornien tål faktiskt att nämnas än en gång. Det är sjukt. Jag visste inte ens att det fanns så mycket bilar här på klotet, men tydligen så.. Bangkok framstår som ett skämt i jämförelse med L.A, rent kvantitetsmässigt. Däremot så är Bangkoks trafikanarki helt absurd, någonting som jag vill minnas att jag nämnt tidigare.

Anyways...

Nu befinner vi oss i San Diego, som ligger jättenära den Mexikanska gränsen.
San Diego är en ganska stor stad, vilket jag inte visste innan jag slog upp det i Lonely Planet-guiden. Den är 1,5 gånger så stor som San Francisco, rent populationsmässigt dvs.
Stan är väldigt fin och ganska liten, och västerut så sträcker stränderna ut sig och försöker stå emot vågorna som kommer in från väst.. På grund av vågorna så finns det förstås även en hel del surfare här.

Eventuellt så kommer vi att träffa Sara, som pluggar och jobbar här i San Diego, och snacka lite skit med henne. trevligt, trevligt =)


Bilder